Svensk, svenskare, Replotbo

Då jag var sju år kunde jag inte sjunga Modersmålets sång. Jag tyckte om att sjunga så när det kom till själva melodin uppstod inga större svårigheter. Problemen infann sig istället i samband med texten då jag istället för ”härligt” sjöng hälit, istället förljuvligt” juovli. ”Bringar” hade jag ingen aning om vad det betydde, men det gick ändå bra att uttala. Typ samma på högsvenska som dialekt. Och modersmål blev helt enkelt … måodäschmål.

Trots vissa svårigheter i det praktiska utförandet tyckte jag från första stund om sången. Om den mäktiga känslan som infann sig när man fick sjunga många tillsammans i ett litet klassrum i en liten skola i en liten by någonstans i Finland. Tillhörigheten så att säga tilltalade mig. Den och känslan av att höra till ett större sammanhang.

Även om sammanhanget med åren konstigt nog både krymper och växer, känner jag fortsättningsvis på samma sätt. Addera den känslan med översentimental fyrtiosexåring så inser du att upplevelsen är något utöver det vanliga. Skillnaden är den att samtidigt som jag känner mig så väldigt väldigt finlandssvensk, så känner jag mig idag också som en del av världen, eftersom mitt språk är lika viktigt som ditt. Språket är jag och jag är språket.

Det är via språket som vi förmedlar budskap, berättar vem vi är och vem vi vill vara. Trots att vi kanske inte använder de samma orden så möts vi ofta ändå. Varför? Jag tänker mig att det beror på den egna viljan. Om vi har en uppriktig vilja att förstå varandra.

Förstår vi.

 

 

 

Att säga hej

Jag tycker om att säga hej till andra mänskor. Så till den milda grad att jag hellre hälsar en gång för mycket än en gång för lite. Det kan i och för sig vara arvet efter en uppväxt i en småskalig by där alla känner alla (för att inte nämna det faktum att alla på något vis är släkt med alla, men det spännande ämnet tar vi en annan gång) ändå vill jag försöka tro att hälsningsprotokollet är en del av något större. Ett sätt att bekräfta att man verkligen ser den mänska man möter.

Och det kräver faktiskt ingen större ansträngning, att säga hej. Inte tar det mycket tid heller. Några futtiga sekunder av ens liv så är det gjort. Men de sekunderna kan ibland göra underverk för någon annans taskiga dag. Ditt lilla hej kan visa på att den personen inte är ensam: att hen ingår i ett sammanhang. Ett hej kan också stå för att du är sedd: jag känner dina föräldrar och nästa gång du sparkar sönder den där klätterställningen så ringer jag dem. Cross my heart and hope to die! Och en smiley på det. Inte klokt hur mycket information man kan få in i tre små bokstäver. Social kontroll i dess allra vackraste form.

Men oavsett vad hälsningen är och vad den står för, så tycker jag banne mig att det hör till det minsta man kan begära av någon. Visst överseende kan jag ha med de som råkar bo i en miljonstad, börjar man där hälsa på alla kan man hastigt räknas in i de icke-tillräkneligas skara. Men här! Där vi bor några stackars myror på ett bräde? Här finns inga ursäkter, varken för äldre eller yngre. När man möts så säger man hej. Och när någon säger hej till dig – SÅ SÄGER DU HEJ TILLBAKA!

Hrmph. 

 

nalta

Under några kvällars tid har jag nu blivit attackerad av små argsinta knott som försedda med munnar lika stora som dem själv – eller egentligen större, för dom är duktiga på att gapa – har tagit tuggor av mig. En tugga här och en tugga där, tills dom noggrant  och jämnt spridit ut en vansinnesirriterande klåda över min kropp. Så jag har lidit. Och kliat mig. Mycket. Men medan jag gjort mitt bästa för att klia utsidan av mig själv, har någonting kliat också på insidan av skinnet, närmare bestämt bakom pannbenet. Minnet av att det finns ett ord för sånt här. För små små saker som är nästan obefintliga men ändå påtagligt finns där. Som knott. Och kratrar som uppstår då knott biter. Ett ord som jag för några år sedan lärde mig på andra sidan Bottenviken.

Och idag kom jag på det: nalta. I betydelsen ”lite, litegrann”. Om man lägger in det i en mening så kan det bli till exempel så här: igår var jag nalta bekymrad. Dels av uppenbara knottrelaterade orsaker, men också beroende på skolstarter av alla de slag. Där just en typ av skolstart många gånger hamnar i skymundan när vi istället fokuserar så starkt på alla små ettor som knatar iväg för första gången till sitt nya klassrum. Första dagen i högstadiet.

Mina tankar upptogs därför av alla de sjuor som skulle iväg till ett helt nytt och stort sammanhang. Många gånger från ett tidigare alldeles minimalt sammanhang. Från tvåsiffrigt till tresiffrigt elevantal. Från litet hus till stort. Där den första skoldagen går ut på att söka buss, söka rum, söka nya kompisar. Och kanske först och främst: söka sig själv som del i allt detta nya. I en tid då man knappt själv vet man är, utan kämpar febrilt för att ta reda på. Men dagen gick. Och enligt de uttalanden jag fick ta del av, så hade den till och med gått bra. Vilket gör att jag denna andra dag kan luta mig tillbaka och slappna av. Åtminstone när det gäller det.

När det gäller mina knottbett är jag fortfarande nalta bekymrad.

/ Linda