… alldeles för mycket. För mycket kläder. För mycket cyklar. För mycket leksaker, möbler och fan och hans mormor. Det enda som vi ikväll inte har för mycket av här på backen, är tålamod. Trots detta överflöd av allt möjligt så ligger tillgången på det uppenbarligen i botten. Men ändå gräver vi i skåp och på uthusvindar. I leksakslådor och byråer. Gräver och suckar. Morrar och svär. För vi har äntligen kommit till skott och den här söndagen blir det gårdsloppis. Och som känslan är just nu kommer inget av det vi bär ut att komma in igen. Inte i något av husen. Aldrig. Någonsin. Igen.
Man brukar säga att man inte kan ta någonting med sig dit man går. Och med ”dit” syftar man då på ”andra sidan”. Det vill säga för alla som tycker om klarspråk: döden. Tyvärr verkar jag inte nämnvärt ha tagit till mig det budskapet. Något som mycket väl kan bero på att orden gått in i ena örat (förmodligen det vänstra som jag hör sämre på) och ut genom det andra (vilket då blir det högra, mitt goda dito). Eller så har jag helt enkelt inte brytt mig utan undermedvetet siktat på att go with a bang. Jag och ett dussin containrar fyllda med allt det som en död kvinna kan behöva för att skapa sig en bekväm tillvaro over eller under there. Vilket som.
Men sen är det ju så att man någon gång måste börja tänka praktiskt. På mina efterlevande som ska packa ihop allting. På den stackare som skulle tvingas att gräva den gigantiska gropen åt mig och alla mina ”saker som jag inte kan leva utan” (eller i det här fallet alla ”saker som jag inte kan vara död utan”). Han har ju säkert också en familj som han på kvällen vill gå hem till istället för att halva natten gräva grop. Så hjälp mig nu att hjälpa inte bara mig själv, utan också alla de som någon gång skulle tvingas reda upp efter mig.
Kom och köp en grej. Eller två.