Begränsat utrymme

”Loppis 1 kilomet” stod det på skylten som förhoppningsfullt spikats upp någonstans mellan Hemavan och Umeå. Som ni märker är anvisningarna om var skylten hittas inte de mest exakta, om man vill besöka loppiset har man en sträcka på nästan 400 kilometer att skanna av. Men nu är det inte loppiset i sig som är det avgörande i denna sedelärande historia, utan själva texten på skylten: Loppis 1 kilomet.

Vet ni, ända in i märgbenet kunde jag känna frustrationen hos den stackars person som hållit i pennan. Som haft businessplaner där ute bland  ståtliga granar och höga fjäll. Som verkligen vågat tänka stort men uppenbarligen inte tillräckligt stort, eftersom skylten inte räckte till för den sista avgörande stavelsen: ”-er”, om man vill få det hela korrekt, en kilometer.

Så vad gör man då? Skaffar en större skylt eller tänker vafan – de fattar väl vad jag menar? Den här personen valde vafanet, spikade upp skylten och inledde sin väntan på kunderna. Något som kanske fler av oss borde göra, istället för att gömma oss bakom tanken om att det vi vill göra kanske inte är tillräckligt bra och därför hellre avstår. En kilomet! säger jag bara.

Tänk på den.

 

 

 

Lite skamfilad – men min

15251826_388267438175284_2463755762548080640_n

AGA Transistorradio, 3140 A, tillverkningsår 1958. Av läder, brun, aningens skamfilad, mycket personlig, men viktigast av allt: min. Mot utbyte av endast 10 euro, dvs ca 100 kronor, fick jag bära hem den från loppis idag. Jag vet inte vem av oss som var mest nöjd, jag eller radion. Eller där hittar jag på igen – eftersom det nuförtiden blir allt svårare att fynda radioapparater så kan jag nästan garantera att det var jag.

Av lädrets skick att döma har radion fått vara med om en hel del. Jag tycker om att föreställa mig all den musik som rattats in från kontinenten. Från Schweiz, Danmark och Tyskland, men också från Falun och Helsingfors. Av lädrets skick är det också uppenbart att radion har levt ett gott och rikt liv, med mängder av levnadsglada mänskor samlade omkring sig. Det ser man på fläckarna från alla de kalla drycker som fumligt blivit utspillda under ljumma och evighetslånga sommarkvällar. Kvällar då inga bekymmer existerade och framtiden var det enda som räknades.

Och nu är väl kanske den framtid som man såg så fram emot här? Men i den framtiden finns tydligen inte utrymme för gamla radioapparater i läder utan istället säljs trotjänarna bort. Lite sorgligt är det allt.

Utom för mig då, som får bära hem dem.