Den som spar hen har…

… alldeles för mycket. För mycket kläder. För mycket cyklar. För mycket leksaker, möbler och fan och hans mormor. Det enda som vi ikväll inte har för mycket av här på backen, är tålamod. Trots detta överflöd av allt möjligt så ligger tillgången på det uppenbarligen i botten. Men ändå gräver vi i skåp och på uthusvindar. I leksakslådor och byråer. Gräver och suckar. Morrar och svär. För vi har äntligen kommit till skott och den här söndagen blir det gårdsloppis. Och som känslan är just nu kommer inget av det vi bär ut att komma in igen. Inte i något av husen. Aldrig. Någonsin. Igen.

Man brukar säga att man inte kan ta någonting med sig dit man går. Och med ”dit” syftar man då på ”andra sidan”. Det vill säga för alla som tycker om klarspråk: döden. Tyvärr verkar jag inte nämnvärt ha tagit till mig det budskapet. Något som mycket väl kan bero på att orden gått in i ena örat (förmodligen det vänstra som jag hör sämre på) och ut genom det andra (vilket då blir det högra, mitt goda dito). Eller så har jag helt enkelt inte brytt mig utan undermedvetet siktat på att go with a bang. Jag och ett dussin containrar fyllda med allt det som en död kvinna kan behöva för att skapa sig en bekväm tillvaro over eller under there. Vilket som.

Men sen är det ju så att man någon gång måste börja tänka praktiskt. På mina efterlevande som ska packa ihop allting. På den stackare som skulle tvingas att gräva den gigantiska gropen åt mig och alla mina ”saker som jag inte kan leva utan” (eller i det här fallet alla ”saker som jag inte kan vara död utan”). Han har ju säkert också en familj som han på kvällen vill gå hem till istället för att halva natten gräva grop. Så hjälp mig nu att hjälpa inte bara mig själv, utan också alla de som någon gång skulle tvingas reda upp efter mig.

Kom och köp en grej. Eller två.

 

Need I say no more?

Mellandagsrea…

Idag har jag insett att jag kan a) väsa mellan tänderna precis minst lika snyggt som Clintan b) tappa tålamodet på exakt o,1 mikrosekunder, just den hundradelen av en mikrosekund innan jag drabbades av ruelse och megadåligt samvete inför det faktum att det är jag som ställt till det hela: habegäret, leksakshungern och bristen på mat i tredje världen. Typ. Alla världens sorger och bedrövelser blev med ens mitt eget personliga ansvar när jag stod där i butiken med ett barn som till julen erhållit ett mindre hav av leksaker och ändå tyckte att han behövde lite till. Fylld av självömkan och känslor av ”välkommen att trampa på mig bara jag-är-ju-en-vansinnigt-jättedålig-förälder” gick jag där och våndades. Hur blev det så här? Var gick det fel? Varför kan inte mitt barn vara nöjt med kottedjur och hemsydda gosebilar?!

Ja jesses. Den som det skulle förstå. Bedrövat drog jag på mig min alldeles egna hemsydda tagelskjorta i storlek medium medan jag saktmodigt hängde med huvudet. Och led. För min skull, mitt barns skull och hela mänsklighetens. Och mitt i allt, när jag såg mig där gungandes fram på bedrövlighetens hav – sugandes på värdelöshetens karamell, så insåg jag att jag nog ändå är en ganska okej mamma. And I quote: ganska. Jag prövar mig fram och jag gör sannerligen mina misstag. Men jag tror att jag har en ganska bra uppfattning om när jag gör dem. (I ärlighetens namn uppfattar jag dock mina misstag aningens sent de flesta gånger…) Men min poäng är – varför skulle jag annars sparka mig själv tills det svider in thö behind?

Så vad ska jag göra? Svårt att säga… Kanske sluta sparka mig in thö behind? Kanske sluta shoppa i onödan? Kanske visa min son att det finns så mycket mer i världen än Star Wars Clone Trooper? För egentligen är det ju inte mitt fel. Egentligen kan hela dagens vansinne både del 1, del 2 och samlingscd:n härledas till George Lucas. Dumma dumma George! Eller nej, förlåt George, det var jag. Hela tiden. Var det jag. Och jag lovar – I will do better. Kottedjur will be my middlename!

knotte

/ Linda