nalta

Under några kvällars tid har jag nu blivit attackerad av små argsinta knott som försedda med munnar lika stora som dem själv – eller egentligen större, för dom är duktiga på att gapa – har tagit tuggor av mig. En tugga här och en tugga där, tills dom noggrant  och jämnt spridit ut en vansinnesirriterande klåda över min kropp. Så jag har lidit. Och kliat mig. Mycket. Men medan jag gjort mitt bästa för att klia utsidan av mig själv, har någonting kliat också på insidan av skinnet, närmare bestämt bakom pannbenet. Minnet av att det finns ett ord för sånt här. För små små saker som är nästan obefintliga men ändå påtagligt finns där. Som knott. Och kratrar som uppstår då knott biter. Ett ord som jag för några år sedan lärde mig på andra sidan Bottenviken.

Och idag kom jag på det: nalta. I betydelsen ”lite, litegrann”. Om man lägger in det i en mening så kan det bli till exempel så här: igår var jag nalta bekymrad. Dels av uppenbara knottrelaterade orsaker, men också beroende på skolstarter av alla de slag. Där just en typ av skolstart många gånger hamnar i skymundan när vi istället fokuserar så starkt på alla små ettor som knatar iväg för första gången till sitt nya klassrum. Första dagen i högstadiet.

Mina tankar upptogs därför av alla de sjuor som skulle iväg till ett helt nytt och stort sammanhang. Många gånger från ett tidigare alldeles minimalt sammanhang. Från tvåsiffrigt till tresiffrigt elevantal. Från litet hus till stort. Där den första skoldagen går ut på att söka buss, söka rum, söka nya kompisar. Och kanske först och främst: söka sig själv som del i allt detta nya. I en tid då man knappt själv vet man är, utan kämpar febrilt för att ta reda på. Men dagen gick. Och enligt de uttalanden jag fick ta del av, så hade den till och med gått bra. Vilket gör att jag denna andra dag kan luta mig tillbaka och slappna av. Åtminstone när det gäller det.

När det gäller mina knottbett är jag fortfarande nalta bekymrad.

/ Linda