Att känna sig halv

Där fick jag för att jag klädde mig vettigt från topp till tå. Med varmt underställ och regnkläder. Vattentäta kängor på fötterna och ytterst ful men funktionell mössa på huvudet. Men vad hade jag för det? När hunden utan att ens ge mig en blick svängde vid första korsningen för att självmant ta den korta länken. Det är uppenbarligen kallt i nyklippt päls när någon ovan där står och öser ner litervis med kallt regnvatten. Men jag klagade inte. Höll inte ens på principerna genom att tvinga honom några kilometer till. Utan svängde lugnt hemåt mot soffan och alla  andra spännande begivenheter som vi har i vårt hem.

Som vanligt när det regnar fick vi kryssa fram mellan otaliga starkt överlevnads-fokuserade daggmaskar som kravlat sig upp för att undgå drunkningsdöden. Någon gång tänker jag att jag borde underrätta dem om att med den trafik som idag råder är deras förutsättningar att överleva på markytan inte heller så där vansinnigt goda. Å andra sidan är trafikdöden kanske att föredra framom drunkningsdöden. Snabbt och effektivt istället för långsamt och plågsamt utdraget. Fast vem är jag att ge råd eller uttala mig om det, egentligen.

Nästan hemkomna stötte vi på ett litet exemplar som haft maximal otur på så sätt att hen var till hälften överkörd. Inte längs med hela den avlånga och hala kroppen, utan tvärsöver. En halv rödbrun mask försökte alltså desperat att ta sig framåt och bort från vägen. Vilket inte funkade eftersom den andra halvan var synnerligen livlös, platt och dessvärre fortfarande tätt sammankopplad till halva nummer 1. Ytterst plågsamt och frustrerande såg det ut att vara. Och mitt i allt det för hen plågsamma  förstod jag att det tydligen och trots allt finns saker som kan upplevas som mycket värre än att bli överkörd eller drunkna. Det att som halv försöka ta sig framåt och med ens inse att det helt enkelt inte är möjligt. Hela masken (jfr: mänskan) behövs. Insida, utsida. Kropp, själ. Hälften är inte tillräckligt.

Men ungefär där någonstans, när tankearbetet var som mest intensivt, började vatten sippra in i mina (tidigare mycket) vattentäta kängor. Så då lämnade vi maskstackaren till sitt öde och gick hem. Inte klokt egentligen vad man kan lära sig.

Av en sketen liten daggmask.

/ Linda