Ibland är det inte meningen

Problemfritt fick jag med mig den fyrbenta. Det brukar nämligen inte vara några som helst problem att få med honom någonstans som helst. Ta tag i kopplet bara så sitter han där, beredd till tänderna. På löptikar, lergropar eller passerande vildsinta cyklar. Utan större problem fick jag till och med mig den tvåbenta. Det enda som krävdes i utbyte var en stunds Minecraft innan vi gummistövelförsedda knallade iväg till skogs. Till och med en påse till de enorma mängderna kantareller som jag föresatt mig att hitta, kom jag ihåg. Bara det!

Glatt traskade vi så iväg. En fanatiskt glad och svansviftande. En alldeles lagom glad. Och en som undrade ”hur lång tid tar det här egentligen?” Men jag blev inte förgrymmad utan insåg att hans fråga var helt berättigad, livet som elva-åring räknas på annat sätt än livet som 44-åring. Han har så mycket kvar att uträtta att han behöver all tid han har att tillgå, tid som verkligen inte är till sin fördel i skogen. Där kan man ju bara gå. Njuta. Och se på naturen.

Så jag svarade så ärligt och vänligt som jag kunde: jag vet inte. Det tar så länge det tar. Nu går vi. Och efter det skulle jag ha kunnat klämma i med Vi gå över daggstänkta… men det gjorde jag inte. För ibland är jag en riktigt snäll mamma. Över kalhygget. In i skogen. Längs den smala smala stigen som blivit ännu smalare sen vi senast gick där. Våta kvistar i ansiktet efter de senaste dagarnas regn. Djupa vattenfyllda gropar sedan de senaste… ja ni fattar. Spindelnät i ansiktet. Triljoner fästingar i stövlarna. Men vi gick.

Eftersom jag också är en uppmuntrande mamma (ibland) ropade jag med jämna mellanrum att snart kommer den där gläntan, minns du? Fast egentligen kom den aldrig. För just där har skogen våldsamt expanderat sedan ifjol. Men efter en tålamodskrävande halvtimme var vi så framme vid kantarellstället. Där det visade sig att någon annan redan varit. Före oss. Som tur var hade de lämnat kvar en del svamp på tillväxt så dom plockade vi innan vi svängde om och gick hemåt.

Fast egentligen svängde vi inte om, eftersom mamman kom på den goda idén att istället fortsätta framåt för den vägen är kortare i och med att man kommer ut till grusvägen. Minns du? Snart kommer vi ut! Även om det inte gick sådär jättefort eftersom man också där kalhuggit och lämnat kvar en hel del kvistar och skräp på marken. Men ut kom vi ändå. Till sist. För att upptäcka att det var ett hål i påsjäveln och hälften av kantarellerna fallit ur. Då svor mamman medan hon konstaterade att det ibland bara inte är meningen att man ska anstränga sig. Sen gick vi hem.

Den långa vägen runt.

Linda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s