Kärring

Rätta mig om jag har fel, men jag tror att det är få av oss som växer upp i tanken om att bli en kärring. Man kanske vill bli rik eller berömd, men sällan göra karriär som kärring. Men rätta mig också här om jag har fel: ändå står vi någon gång där, mitt i ett riktigt kärringmoment, undrandes hur det kunde bli så fel. Fel dels på det viset att vi av någon orsak upprörs så fruktansvärt att vår inre kärring känner sig tvingad att kliva ut på scenen. Dels på det viset att det faktiskt finns en sådan i oss som kan kliva ut.

Eftersom jag en längre tid varit medveten om att jag delar livsutrymme med denna kärring blir jag inte längre överraskad av att hon finns, det som överraskar mig är vad hon upplever som problem och hur hon väljer sina tillfällen att leva ut. Det finns sånt som jag inte ens skulle tänka två gånger på, men som hon tydligen blir alldeles rabiat över.

Typ som när man länge kört bakom en bil som uppenbarligen inte har bråttom någonstans. Eventuellt till döden då, eftersom de i all sin irriterande långsamhet utgör en slags omvänd trafikfara. Sen när tillfälle äntligen infinner sig och man kan köra förbi så gasar de, samtidigt som de omedvetet styr bilen ut mot mittlinjen. Denna person är ofta en hen (censurerat av hänsyn till alla personer av de könet) i övre medelålder (men vad är övre medel, egentligen – även det vilar under censurens vingar).

I det läget när jag själv överseende skulle avvakta träder hon in. Kärringen. För hon är trött på att vara överseende. Hon vill bara förbi. Och ibland kan jag tycka att det är skönt att få ge över ansvaret till någon som inte bryr sig om sårade egon och annat. Någon som gör det som måste göras. Då är det nästan som om jag skulle vilja ropa ett litet hurra!

För kärringen.

/ Linda