Rabiat

_20170905_125446 (1)

Jag brukar tycka att jag är ganska bra på att köra bil. Faktiskt. Jag kan köra dieselbil, bensinbil och hybrid. Automatväxlad, manuellt växlad, paraplyväxlad och rattväxlad. Jag kan köra 60-tals bilar och bilar från 2000-talet. Blå bilar, röda bilar och bilar i princip vilken färg som helst. Dessutom kan jag utföra smärre reparationer på min Citroen Dyane från 1972. Ge mig lite ståltråd och silvertejp bara så har jag henne up and running in no time.

Jag är duktig på att köra både framåt och bakåt. Jag kan krypköra eller gasa infernaliskt och fickparkering behärskar jag kusligt bra. Ytterst ytterst sällan backar jag på någonting. Under mina tjugosju år bakom ratten tror jag bestämt att jag bara en gång har backat på någon annans bil och då med en minimal skråma som resultat – vilken jag naturligtvis skamset visade upp för bilägaren.

Men i söndags förstår ni, då tänkte jag att jag skulle ta igen allt det där. Rejält. Och tänkte dessutom som så att varför ska man fantasilöst ta sin egen bil och backa på någon annans när man har flera egna bilar och kan synka så att man använder egen plåt till hela alltet? Det vill säga Linda i sin bil A backar på Lindas bil B. Nej det har ni väl kanske aldrig tänkt på, eftersom det ärligt sagt inte verkar sådär alldeles smart. Men nu blev det så, med den påföljden att hon på bilden nu står där och skäms. Hon tror nämligen att det var hennes fel, stackarn, hon vars rutor immat igen under den höstligt kalla natten.

När jag har lugnat ner mig ska jag än en gång försäkra henne om att hon inte hade någon del i det hela. Att det är jag och ingen annan som ska stå till svars. Att hon fortsättningsvis är den bästa lilla bilen i världen. Och att det alltid kommer att vara hon och jag.

Mot världen.

Kärring

Rätta mig om jag har fel, men jag tror att det är få av oss som växer upp i tanken om att bli en kärring. Man kanske vill bli rik eller berömd, men sällan göra karriär som kärring. Men rätta mig också här om jag har fel: ändå står vi någon gång där, mitt i ett riktigt kärringmoment, undrandes hur det kunde bli så fel. Fel dels på det viset att vi av någon orsak upprörs så fruktansvärt att vår inre kärring känner sig tvingad att kliva ut på scenen. Dels på det viset att det faktiskt finns en sådan i oss som kan kliva ut.

Eftersom jag en längre tid varit medveten om att jag delar livsutrymme med denna kärring blir jag inte längre överraskad av att hon finns, det som överraskar mig är vad hon upplever som problem och hur hon väljer sina tillfällen att leva ut. Det finns sånt som jag inte ens skulle tänka två gånger på, men som hon tydligen blir alldeles rabiat över.

Typ som när man länge kört bakom en bil som uppenbarligen inte har bråttom någonstans. Eventuellt till döden då, eftersom de i all sin irriterande långsamhet utgör en slags omvänd trafikfara. Sen när tillfälle äntligen infinner sig och man kan köra förbi så gasar de, samtidigt som de omedvetet styr bilen ut mot mittlinjen. Denna person är ofta en hen (censurerat av hänsyn till alla personer av de könet) i övre medelålder (men vad är övre medel, egentligen – även det vilar under censurens vingar).

I det läget när jag själv överseende skulle avvakta träder hon in. Kärringen. För hon är trött på att vara överseende. Hon vill bara förbi. Och ibland kan jag tycka att det är skönt att få ge över ansvaret till någon som inte bryr sig om sårade egon och annat. Någon som gör det som måste göras. Då är det nästan som om jag skulle vilja ropa ett litet hurra!

För kärringen.

/ Linda