När det där barnet som är mitt får frågan om vad han ska bli när han blir stor så varierar svaret. Vilt. Med cirka tre års mellanrum uppgraderas nämligen den högsta drömmen om vad han skulle kunna tänka sig att fördriva tiden med under de ytterst rafflande åren som vuxen. De senaste åren har framtidsplanerna gått från bonde. Till polis. Till vaktmästare. Till Youtuber. Till läkare eller jurist. Eller förlåt! De två sista kom med av misstag. Det är hans föräldrars tanke om vad de tycker skulle vara lämpliga yrken för att han ska ha möjlighet att försörja dem på ålderns höst. Fast så kan man ju inte tänka, usch så egoistiskt av oss! Glöm det.

Som mamma tycker jag att även om en del av hans planer inte tilltalar mig, så uppskattar jag ändå att han är öppen för alternativ. Att han kan tänka sig in i olika yrken och föreställa sig hur det skulle vara att jobba inom just den branschen. För övrigt så är det ju inte mig som planerna ska tilltala, utan honom.

Själv sitter jag som bäst och försöker göra detsamma, vara öppen för alternativ. Jag läser platsannonser och försöker tänka mig in i hur det skulle vara att till exempel jobba som direktör vid Nordiska Ministerrådet. I och för sig faller jag och min kompetens bort ganska omgående (typ på rad två i annonsen): Relevant akademisk utbildning/examen, gärna med inriktning inom genetiska resurser i jordbruk. Akademisk utbildning: ja. Relevant: nej. Inom genetiska resurser i jordbruk: verkligen inte.

Förutom direktör finns det lediga platser som: avdelnings-sekreterare (sjukhus), kock, resurslärare, äldreomsorgschef och psykolog, för att nämna några. Men ingen av dessa framkallar några som helst glädjeryckningar i någon som helst del av min kropp. Garanterat i andras kroppar, men nu är det ju just den här som jag har råkat bli inhyst i. För att inte tala om den lilla detaljen att min kompetens inte motsvarar den som eftersöks. Jag är kreativ med ord, men det finns gränser för hur man kan svänga dem i ett cv.

Så jag får väl fortsätta att fundera på vad jag ska bli när jag blir stor. Eller om det ens är möjligt att överhuvudtaget komma fram till det.

Någon?

/ Linda