Att bita sig själv i handen

Nu kanske ni tror att det ska komma ett filosofiskt inlägg kring att man inte ska såga av den gren man sitter på, inte bita den hand som föder en eller något annat motsvarande djupt tankeväckande ordstäv som levt med oss de senaste århundradena. Men nej. Jag måste tyvärr göra er besvikna med att säga att detta inlägg helt enkelt handlar om vådan av att bita sig själv i handen. Om detta är någonting som ni själva inte prövat på kan jag bestämt råda er att låta bli. Det är nämligen ingen höjdare eftersom det dels gör ont, dels känns tämligen fånigt.

När jag igår bet mig själv i handen var det alltså inte ett medvetet val. Jag tycker nämligen alldeles för mycket om min kropp för att med vett och vilja tillfoga den skada. Även om nämnda kropp inte alltid fungerar som jag vill, skulle det aldrig falla mig in att idka våld mot den. Betänk att det de facto förflutit 40 år innan jag första gången bet mig i handen. Gårdagens händelse sorteras därför in under kategorin ”alldeles för mycket på gång under samma tidpunkt”. Utöver det kommer jag även att plocka in bitande av egen hand under kategorin ”faran med smarttelefoner”.

Eftersom jag tycker om att vandra längs små och krångliga vägar har jag alltid med telefonen när jag är ute och går med hunden.  Ofta sker mina promenader desutom efter mörkrets inbrott och om jag skulle bryta benen av mig är det bra att via telefon kunna begära assistans. Skulle jag ha en Lassie-hund eller motsvarande fiffigt hundexemplar med mig skulle det inte vara några problem. Då skulle jag bara snyfta Lassie go home innan jag stillsamt och snyggt ramlade avsvimmad ner. Nu råkar det dock vara så att det inte alls låter lika tårdrypande att snyfta Ratten spring hem. Dessutom, om vi talar klarspråk, finns mera hjärta än hjärna i min hund. Jag betvivlar att han med andan i halsen skulle ränna iväg hemåt.

Många gånger har jag alltså både ringt och svarat i telefon under mina hundpromenader. Ända tills nu. Tills kombinationen koppel, vantar och smarttelefon visade sig vara rent farlig. I mina fruktlösa försök att svara insåg jag att min så att säga smarta telefon inte fattade att det var jag när jag hade mina vantar på. I mina därefter fruktlösa försök att med tänderna få av mig min ena vante för att kunna svara… Bet jag mig själv i handen.

Vad säger man? Teknik hurts.

/ Linda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s