I’m a late bloomer

För 40 år sedan fick min kära mor och far sitt tredje barn. Eftersom de redan hade två flickor från tidigare hyste de en bestämd uppfattning om att denna tredje ättling i rakt nedåtstigande led skulle bli en pojke. Och att denna pojke skulle heta Niklas. Punkt. Någonstans måste det dock ha gått fruktansvärt fel i deras planering och istället för ett kraftigt gossebarn anlände en blek liten unge som tyvärr inte ägde sådana fysiska förutsättningar som skulle berättiga till namnet Niklas. Det var andra tider då nämligen, idag är det säkert helt accepterat att döpa små flickebarn till Niklas. Eller Niklas Sofia som det skulle bli med båda mina förnamn.

I övrigt tog mina föräldrar det hela mycket bra och efter den inledande förvirringen kring namnfrågan kan jag inte annat säga än att jag hade en mycket behaglig barndom. Små bakslag ingick förstås, men sånt får man räkna med när man har två större systrar. Man kan ju inte begära att de alltid ska komma ihåg att titta efter var deras lillasyster är före de smäller igen bildörren. Och jag överlevde ju så varför klaga? Jag överlevde många gånger om man säger så. 40 år.

Inför årets upplaga av den långa raden födelsedagar försökte jag känna efter om det kanske skulle vara läge för en kris. Men trots att jag tog i ända från tårna och riktigt på allvar kände efter lyckades jag inte mobilisera några större kriskänslor. Istället insåg jag att jag är ganska nöjd för tillfället. Precis nu, precis här. Jag har helt enkelt en mycket lång startsträcka till vuxenheten, som engelsmännen säger: I’m a late bloomer. Och varför förhasta sig när det gäller något så pass stort som Livet? Ge mig bara fyra decennier så klarar jag vad som helst!

God Natt,

/ Linda

Niklas Sofia

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s