När jag startade min första blogg gick jag ut hårt med mottot ”hur svårt kan det vara”? Jag har alltid tyckt om att skriva och har inte ansett mig ha problem med att uttrycka mig i skrift. Vid vissa tillfällen har jag till och med övermodigt ansett att jag är ganska bra på det. Så från det utgångsläget inledde jag min bloggkarriär: övermodig och uppfylld av min egen förmåga.
Det visade sig att det visst kunde vara svårt att blogga. Vid vissa tillfällen var det alldeles irriterande fruktansvärt svårt! Eftersom jag då skrev mitt kandidatarbete i pedagogik, hade jag haft föreställningar om att jag skulle svinga mig mellan intelligenta reflektioner och iakttagelser där texten skulle vara både djuplodande och intellektuellt vass. Ha säger jag bara. Och HA igen! Jag skrev ihop några djuplodande inlägg och reflekterade mig nästan blå på kuppen. Texten blev stel, högtravande och så långt ifrån en Linda som man bara kan komma. Under några veckors tid försökte jag dock verkligen, tills jag jag insåg att det inte blir till någonting. Bloggen var helt enkelt inte jag.
Efter en tid gjorde jag ett nytt försök och den här gången skulle jag vara hipp, cool och trendig! Mina begränsningar kom dock snabbt emot – jag är ju faktiskt inte trendig. Kanske lite cool, ibland. Om jag får säga det själv. Den bloggen levde dock lite längre även om läsarskaran inte var stor. Typ jag, jag och jag.
Men nu, kära vänner (och jag, såvida jag är den enda som läser) görs ett seriöst försök att skriva i egenskapen av mig själv. Hur det lyckas lär visa sig!
/ Linda
Linda gillar läget 