Pussochkram. Litetam.

Efter att jag pausat min blogg (eller på ren svenska: aktivt förträngt att jag har en sådan) tänkte jag att det nu kanske skulle vara dags att ta tag i den igen. Fatta att jag inte skrivit något här sen den sjätte december! En sexa. Enkel sexa. Plus en tolva. Etta. Tvåa. Eller hur det nu var man ska uttrycka sig i bingotermer… Sen tog det av olika orsaker tvärstopp.

Egentligen är det inget ovanligt med det, det kan bli så ibland. Skrivlusten försvinner, glädjen att uttrycka sig likaså. Schlabamm så är allt borta. Och även om jag aldrig haft några big influencerdreams med sponsringsavtal på miljoner och fria resor ‘round the Globe, så har jag väl ändå någon slags tanke bakom det jag gör. Det jag skriver ska ge mer än det tar.

Men nu är jag här igen. Eventuellt och händelsevis. Och trots att jag kanske inte säger något annat världsomvälvande idag ska jag passa på att uppmärksamma er på de ord som Drottning Elisabeth II sa häromdagen: tala väl om varandra.

Jag tror att hon är något på spåret där. The Grand Old Lady.

 

Long time no write

Tiden går och jag med den. Mest framåt, faktiskt, men ibland också åt andra håll Och när jag inte går så kör jag. Från kust till kust på vår lilla holme. Från blått vatten till ännu blåare vatten. Restaurang till Café. Med bara himlen ovanför mig. Bra musik runt omkring mig. Och med döden lurpassande bakom varje kurva. De som sysslar med extremsporter brukar nämligen säga att man aldrig lever så mycket som när döden är riktigt riktigt nära. Och till det kan jag svara: Citroen.

Ni förstår, år 1972 visste man inte att krockkuddar skulle vara en ganska fiffig grej att hitta på. Inte heller hade man tänkt på att bilar behöver mer stadga än ett tunt lager plåt. Man brydde sig inte om ljudisolering eller sådana banala saker som säkerhetsbälten. Det senare har dock min händige man installerat åt mig så nu kommer jag åtminstone att sitta fast i sätet när man hittar mig i skogen. Var resten av bilen då befinner sig kan jag inte svara på.

Fast nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan istället om det att min skrivinspiration avtar i takt med att utomhustemperaturen stiger. Typ så här:

  • Kall värld – många ord.
  • Varm värld – få ord.

Och vet ni, det där sista kan man tolka på många olika sätt och det är alldeles upp till er hur ni väljer att göra det.