Pussochkram. Litetam.

Efter att jag pausat min blogg (eller på ren svenska: aktivt förträngt att jag har en sådan) tänkte jag att det nu kanske skulle vara dags att ta tag i den igen. Fatta att jag inte skrivit något här sen den sjätte december! En sexa. Enkel sexa. Plus en tolva. Etta. Tvåa. Eller hur det nu var man ska uttrycka sig i bingotermer… Sen tog det av olika orsaker tvärstopp.

Egentligen är det inget ovanligt med det, det kan bli så ibland. Skrivlusten försvinner, glädjen att uttrycka sig likaså. Schlabamm så är allt borta. Och även om jag aldrig haft några big influencerdreams med sponsringsavtal på miljoner och fria resor ‘round the Globe, så har jag väl ändå någon slags tanke bakom det jag gör. Det jag skriver ska ge mer än det tar.

Men nu är jag här igen. Eventuellt och händelsevis. Och trots att jag kanske inte säger något annat världsomvälvande idag ska jag passa på att uppmärksamma er på de ord som Drottning Elisabeth II sa häromdagen: tala väl om varandra.

Jag tror att hon är något på spåret där. The Grand Old Lady.

 

Long time no write

Tiden går och jag med den. Mest framåt, faktiskt, men ibland också åt andra håll Och när jag inte går så kör jag. Från kust till kust på vår lilla holme. Från blått vatten till ännu blåare vatten. Restaurang till Café. Med bara himlen ovanför mig. Bra musik runt omkring mig. Och med döden lurpassande bakom varje kurva. De som sysslar med extremsporter brukar nämligen säga att man aldrig lever så mycket som när döden är riktigt riktigt nära. Och till det kan jag svara: Citroen.

Ni förstår, år 1972 visste man inte att krockkuddar skulle vara en ganska fiffig grej att hitta på. Inte heller hade man tänkt på att bilar behöver mer stadga än ett tunt lager plåt. Man brydde sig inte om ljudisolering eller sådana banala saker som säkerhetsbälten. Det senare har dock min händige man installerat åt mig så nu kommer jag åtminstone att sitta fast i sätet när man hittar mig i skogen. Var resten av bilen då befinner sig kan jag inte svara på.

Fast nu var det ju inte det jag skulle skriva om, utan istället om det att min skrivinspiration avtar i takt med att utomhustemperaturen stiger. Typ så här:

  • Kall värld – många ord.
  • Varm värld – få ord.

Och vet ni, det där sista kan man tolka på många olika sätt och det är alldeles upp till er hur ni väljer att göra det.

 

 

 

 

 

Dag 2

Om gårdagen var den första dagen på resten av mitt liv, måste den här dagen i rimlighetens namn vara den andra dagen på … ja ni fattar. Och om någon frågar mig så har just den här andra dagen på just det här livet gått så pass bra att jag starkt överväger att imorgon gå över till dag tre istället för att börja om från scratch.

Tänk, i snart två dagar har jag varit en mänska som går i trappor istället för att ta hiss. För någon kan det kanske tyckas som en ganska fjuttig nystart, men för att ge er lite perspektiv på hur världsomvälvande (eller Lindaomvälvande) den förändringen verkligen är, så säger jag bara: sjunde våningen. Där finns mitt arbetsrum. Sjunde. För övrigt på samma våning som man igår morse kunde lokalisera en starkt astmatisk 45-åring som med gistna knän lutade sig mot närmaste vägg.

Jag har också blivit en sådan mänska som (nästan alltid) dricker vatten istället för vin. Och en mänska som väljer sallad framom biff (dvs om biffen inte är rosa inuti). Sötsaker och godis försöker jag så långt som det är möjligt att undvika (utom när jag är hos min svärfar eftersom han svänger ihop de bästa blandningarna av lösgodis). Och om nätterna kommer jag att sova ordentligt, det vill säga när det inte är projektredovisning på gång. Tuffa möten. Eller livet i övrigt upptar min nattliga tankeverksamhet.

Så vet ni vad jag tror? Jag tror att det här kommer att bli riktigt bra! Eftersom jag redan klarat två dagar är det bara …

vad blir 365 x 45?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Can’t have one without the other

Tre dagar har jag tillbringat på resande fot. En dag tillsammans med Inrikesministeriets personal i Helsingfors, två dagar tillsammans med ordkonstnärer, berättare och improvisatörer i Borgå.

Den första dagen lärde jag mig projektadministration enligt konstens alla regler. Att bokföra och redovisa. Om hur viktigt det är att alltid följa reglementet och om hur man förväntas sträva efter att få in verksamheten i redovisningssystemets små förhandsbestämda lådor.

De två andra dagarna lärde jag mig hur man inleder en berättelse för att locka sina lyssnare. Hur man högläser för att underhålla och inspirera. Hur man improviserar tillsammans. Men mest av allt lärde jag mig att det är okej att misslyckas, att man dessutom ska tillåta sig att göra det. Som vuxna måste vi våga visa barnen att misstag är en del av att växa som mänska. En ibland nästan smärtsamt plågsam, men ändå väldigt nödvändig del.

Någonstans där mitt i hela alltet kände jag mig kluven. Hoppet från allt det strikta till det kreativa tänket kändes alltför stort. Från ett överflöd av ramar till vad jag uppfattade som inga ramar alls. Hur ska man kunna passa in i båda dessa världar? Utan att bli personlighetskluven och förvirrad.

Men sen förstår ni, fick jag lyssna till så kloka ord från den skådespelare som guidade oss i improns (improvisationsteaterns) spännande värld: någon slags ramar finns alltid. Det är till och med de yttre ramarna som ger den frihet som krävs. För att man ska våga sväva ut utan att ändå riskera att försvinna helt.

Vi behöver alltså hela kittet, vem hade trott det?

Inte jag.