Igår firade vi svenska dagen och det är naturligtvis fint. Att få fira sitt språk, sina rötter och identitet. Fira att vi finns och är en del av vårt 100-åriga land. Andra dagar firar vi annat, även om det mellan varven uppstår diskussioner om vad som egentligen bör och får firas. Farsdag. Morsdag. Barnens dag. Kanelbullens dag. Allt möjligt, men mellan varven också snudd på omöjligt.
Naturligtvis finns det olika sidor med allt. Det finns barn som kanske inte har en pappa eller mamma. Vuxna som inte har barn. Och vad som ligger bakom det hela vet vi många gånger inte. Ändå är jag rädd för att om vi börjar sålla i firandet, så går vi miste om en hel del. Bland annat glädjen i att få ha eller ha haft varandra. Men även sorgen i att få ha eller ha haft varandra. Livet i all sin härlighet eller plågsamhet kan vi inte censurera bort.
Det kanske sägs att den enskilda mänskan inte har kompetens att bemöta och hantera den sorg eller förtvivlan som man eventuellt stöter på eller väcker i samband med firandet. Men varje mänska är trots allt – mänska. Och om vi så att säga ger från oss rätten att vara medmänska, vad har vi då kvar? Skapar vi ett samhälle där vi måste anlita professionella för att kunna prata med varandra?
Jag vet inte.
Men det jag vet, är att trots att vi lägger etiketter på olika dagar, så är varje dag ändå vardag. Med tvätt som ska tvättas, mat som ska kokas, mänskor som ska och behöver älskas och ibland tyvärr också sörjas.
När ska vi fira Vardagen?
Linda gillar läget 