Det man absolut inte ska göra när man går och lägger sig är att räkna ner. Typ: nu är det fyratimmarochfemtifemminuter tills jag måste stiga upp. Håhhå. Sen byter man sida. Grymtar lite frustrerat. Går igenom allt vad man under dagen skulle ha kunnat göra och säga annorlunda och tittar sedan på klockan: fyratimmarochtrettiminuter tills jag måste stiga upp. Dubbelhåhhå! Och lite stånk och stön på det. Varför måste tåg egentligen gå så fruktansvärt tidigt?
Sen tänker man: nu MÅSTE jag verkligen sova och blundar tills det nästan vitnar för ögonen (fattar ni? Om dagen svartnar det för ögonen och om natten vitnar det. Lite funfact där.) Samtidigt som man känner efter om man verkligen inte är en aning hungrig. Kanske en nattmacka? Efter det tillbringar man några minuter med att överlägga med sig själv om det verkligen är vettigt att kliva upp 00:15 för att ta sig en nattmacka. Ska jag eller ska jag inte? Naturligtvis ska man, man måste ju tänka på att kroppen är ens tempel und so weiter (som Nisse brukade säga). Tempel ska man vara rädd om. Och Nattmackor är allas rättighet. Lyckligtvis råkar min rättighet sammanfalla med det faktum att min mamma bakat rågbröd idag.
Färskt rågbröd mittinatten. Hur tänkte jag där? Eller: det är lätt att vara efterklok. Färskt. Rågbröd. På natten. Hur reagerar månne ens mage på det? Jättedåligt, för att uttrycka det diplomatiskt.
Så nej. Jag ser varken ljusning eller mörker. Och snart går tåget. Jag kan lika bra ligga här och sparka mig själv och min überluftiga mage till sömns. Dum är bara förnamnet.
Dum und Pigg.
Linda gillar läget 