Eftersom vår gamla tvättmaskin plötsligt beslöt sig för att i samband med varje centrifugering dra en högljudd repa genom badrummet (mer eller mindre) har vi nu införskaffat en ny. Vår nya är allt det där som vår gamla inte var: tyst, smidig och villig att stanna kvar där man lämnat den. Dessutom är den smart.
Vet ni, den är så smart att jag kan typ ringa till henom och säga att ”nu är det dags att köra igång!” Och så GÖR den det. Det enda jag själv behöver göra före det är att plöja genom vansinnesmanualen för att klura ut hur jag connectar henom till min gamla Sony. Sen måste jag lokalisera smutskläderna som konstigt nog inte alltid hittar till tvättrummet. Jag måste sortera tvätten och lägga in den i maskinen. Fylla på tvätt- och sköljmedel. Men efter det kan jag ringa, fint va? Å andra sidan är det kanske det där med att trycka på knappen och med det få igång hela eländet som är den enklaste biten.
Så då kan man ju fråga sig – var är poängen?
Linda gillar läget 