Linda gillar läget

Jag inser nu att det finns en tanke bakom tagelskjortan. Självspäkning som fenomen. Gränslöst självömkande. Och ynkligt lidande.

Ett (i singulär = 1) barn har jag fått förtroendet att försöka uppfostra och att ta hand om, om möjligt tills barnet ifråga uppnår vuxen ålder. Men vem är det som under långa möteskvällar ser till att hans hudfärg behålls frisk och hans unga kinder bevaras rundade? Ens gamla mor. Inte ens det förmår eller hinner jag (tagelskjorta, tagelskjorta, ynk och ve).

Å andra sidan har jag i min tur lovat henne att när hon blir gammal på riktigt så ska jag göra mitt bästa för att ta hand om henne. Jag menar, än så länge är hon ju inte mer än 76. Bara barnet,

typ.