Jag vet inte exakt när det hände. Jag vet inte ens om det spelar någon roll, är det nödvändigt att alltid kunna säga en exakt tidpunkt för sånt som äger rum i våra liv? Men för några dagar, veckor eller månader sedan insåg jag att tiden och våra handlingsmönster upprepar sig: titta på mig pappa, titta!
Varken jag eller mina systrar har egentligen behövt söka uppmärksamhet från vår pappa. Han har alltid sett oss och i sina spelande ögon visat glädje i oss – för oss. Nu syns glädjen mer sällan och de ögon som varit så levande är svåra att locka till skratt. Men precis som Linda 5 år ville att han skulle skratta åt hennes ofta obegripliga barnskämt, vill den vuxna Linda att ögonen helst under en liten stund ska glittra till. Att jag ska få se honom igen och att han samtidigt ska se mig. Jag vill att han ska få komma ihåg den naturliga glädje som han en gång hade i sin kropp och på riktigt minnas den han var. Den han ännu någonstans är.
Har ni sett eller läst Maija Hurmes Alla mina sista? En liten bok som har beskrivits som en filosofisk, trösterik och lite melankolisk tankebok där hon lyfter upp många av alla ”de sista” som livet trots allt är fullt av. Sista chokon. Sista vinterdagen. Sista … Om jag någon gång ska skriva en bok om Alzheimers tänker jag att den kunde heta Alla mina svåraste. Och vet ni vad min allra allra svåraste är?
När ögonglittret helt försvinner.
