”Om du måste välja mellan att inte se eller att inte höra – vad skulle du välja då? Varför skulle du det?” När vi var yngre lekte vi ibland den leken. Långa stunder satt vi och funderade på vad vi inte kunde leva utan: att lyssna till musik med favoritbandet, höra andras skratt, se ut över solnedgången eller tråna framför snygga killar. Det var ett tankeexperiment som kanske av någon kan tyckas grymt då vi alltför väl vet att livet sällan låter oss välja. Det som ska hända, händer. Det blir som det blir. Ändå sitter jag här igen och kör tankeexperiment:
Om du måste välja mellan att förlora minnet tillsammans med din tankeförmåga eller att förlora din rörelseförmåga – vad skulle du då välja? Vilken ålderdom vill du ha? Den där ditt hjärta slår stadigt och dina ben fortfarande bär dig – men du inte minns vart du är på väg eller med vem? Eller den där tanken och minnet fortfarande är skärpt men din kropp inte lyder dig?
Just nu och just här är jag helt säker på vad jag skulle välja. Tyvärr är jag också helt säker på att det valet inte är mitt. Det som ska hända, händer.
Det blir som det blir.
Fan.
Linda gillar läget 
Hej Linda! Jag hoppas att din frågeställning är hypotetisk och inte reell – men jag anar att det finns något konkret i din värld som får dej att ställa frågan. Jag fick en alzheimer-diagnos i julklapp senaste jul. Lite glömsk har jag varit under hela mitt vuxna liv och mina listor och lappar på mina olika arbetsplatser har väckt andras förvåning och skratt. Det som inte finns på mina listor existerar helt enkelt inte. Typ att någon hojtar i dörren om någon sak då jag är på väg till matbutiken. Nu käkar jag bromsmedicin, och efter att ha fallit ner i det svarta hålet (det var mörkt och kallt där) insåg jag att det i alla fall är roligare att leva livet så länge det är möjligt. Lite galghumor får man öva sig i…. 😁
Hej,
Tack för din kommentar! Jag tänker att den diagnosen kanske var den minst önskade julklappen någonsin och förstår att den inte kan ha varit lätt att få … Men så fint att du fått bromsmedicin och tagit dig upp ur det svarta hålet! Gällande min värld anade du alldeles rätt, i bakgrunden finns en högst reell anledning till att jag skriver. Min pappa fick för snart ett och ett halvt år sedan diagnosen Alzheimers och vaskulär demens, något som naturligtvis innebär utmaningar för honom men också i betydande grad för oss som står bredvid och ser honom förändras.
Ta hand om dig, jag hoppas att du fortsätter att leva livet så det bara smäller om det!