Junikväll efter junikväll står jag vid uthusväggen och plockar metodiskt ner allt det som en gång blivit ditsatt. Uppbyggt. Först den med rödmylla strukna brädbefodringen. Bryter, lirkar, lyckas. Med stora kofoten i ena handen, hammaren i den andra. Bräda för bräda. Vartefter jag får loss dem inser jag att det inte är första gången de spikats upp på ett hus. Insidan av dem har en annan färg, så gammal att den krackelerat och nu faller ner kring mina fötter. I varje bräda och varje rostig spik ser jag spår av honom, pappa, och jag inser att det ligger något djupt terapeutiskt i att riva ett hus.
Efter brädorna blir det vindskyddsskivorna, så påverkade av tiden att de inte går att få ner hela. Ibland ja, men oftast får jag försiktigt bända loss och ta dem bit för bit. Hela tiden surrar myggorna kring mina bara och svettiga armar. Halkar beslutsamt omkring innan de hugger fast och febrilt suger. Tio blodsdroppar för en liten bit skiva.
Så småningom kommer jag till stockarna. Också de har någon gång tjänat i annat syfte innan de blivit nerplockade av pappa och omformade till den stomme han just då behövde. Jag hittar blyertsmarkeringar som visat i vilken ordning de skulle ligga. Knutar exakt inpassade i varann. Där smältvattnet krupit uppefter väggen har stockarna murknat. Längs fönsterkarmarna har myrorna flitigt banat väg. Här och där bitar av pappas signatur: karkopan. Lappar i olika storlekar som har fästs där det behövts för att få ett slätt underlag. Jag hittar gammal kartong och tidningsurklipp från länge sen.
Att återvinna är inget nytt fenomen, så har människan alltid gjort. För att man måste men också för att man kunde. Med sina bara händer har pappa byggt alla de hus som vi har på vår tomt. Nu river vi ner det ena, men vi kommer ändå att spara de friska stockar och brädor som eventuellt kan användas till något annat. Övrigt sågas till ved och det som är bortom allt hopp förs bort. Så har jag nämligen blivit lärd. Som dotter till en byggmästare har jag också blivit lärd att klara mig själv. Att spackla, slipa och måla. När vi skulle måla om innertaket fick vi alla vara med, också jag trots att jag var minst, och de instruktioner jag fick var att kittla rakorna (mellan takplattorna) så att de skrattar. Man skulle vara lätt på handen.
Allt det tänker jag på när jag står där. Jag tänker också på hur mycket jag saknar honom, trots att han ännu finns där i stugan bredvid vår. Jag saknar hans pillemariska uppsyn och skratt. Hans sätt att alltid tänka positivt, lösningsfokuserat. Jag saknar att inte kunna prata med honom på samma sätt som förr. Nu krockar vi istället i tankarna, jag når inte fram. Han som en gång varit den mest praktiska och kompetenta byggaren ser inte längre hur saker ska göras och varför. Han som alltid velat stå i centrum drar nu sig undan. Så jag fortsätter vid väggen.
Saknar. Och sörjer.
Linda gillar läget 