Jag har jobbat med dementa äldre. Under flera år gick min arbetstid åt till att upprepa, uppmuntra och lirka. Och även om mitt tålamod inte var ändlöst var det ändå tillräckligt långt. Jag lovade att gå ut och mjölka de kor som någon var fullt övertygad om att de ännu fanns kvar i fähuset och jag haspade snällt alla fiktiva dörrar innan jag långa nätter satt och lyssnade till ångestfyllda äldre som ville gå hem. Tröstade.
Det som skiljer då från nu är att under de åren tog mitt arbetsskift alltid vid någon tidpunkt slut. Och även om de som jag vårdade fanns närvarande i hjärtat kunde jag ”lägga dem åt sidan” och under min lediga tid låta tankarna på dem vila. Då förstod jag inte fullt ut vad det innebär att stå bredvid en minnessjuk älskad människa, men nu gör jag det. Och det gör mig så ont samtidigt som jag blir så frustrerad och mellan varven rent förbannad. Något som ledde till att jag häromdagen ropade åt min pappa på ett sätt som jag aldrig ropat förr.
Jag vet bättre. Jag borde åtminstone veta bättre. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag verkligen hade försökt. Jag hade lyssnat länge, i olika repriser och under flera dagar. På krångligt resonemang och upprepningar som inte ledde någonstans. Jag hade försökt förstå, lätta upp och visa att jag alltid har brytt mig om de råd jag får och alltid kommer att göra det. Men när han till sist avslutade det hela med orden ”jamen lyssna inte på mig då, jag är ju korkad”, då brast det för mig och jag skrek. Egentligen inte åt honom utan åt just de orden: N E J – du är inte korkad!
Skitsjukdom. Som bryter ner kunniga, praktiska, humoristiska människor och tömmer deras inre innan den lämnar kvar skalet och går. Som förvirrar dem till den grad att de inte ens vet att de är sjuka utan enbart tror att de har blivit tokiga. Mindre vetande.
Skit.
Sjukdom.
Linda gillar läget 