Där satt vi. Igen. Medan bilar från alla de andra köerna viftades förbi oss. Från höger och vänster. Från kö nummer 1 och kö nummer 8. Från trean och femman. Ibland fick till och med någon bil köra iväg från vår kö, men aldrig vi och vår bil. Aldrig. Om vi ens dristade oss till att försöka varva upp så kastade den reflexklädde gatekeepern upp sin lilla högerhand så att det bara visslade om det: hit men inte längre.
Vi har länge funderat på hur det kan komma sig att det alltid och ofrånkomligen är så att vi förbigås så till den milda grad att de andra nästan hinner lätta ankar och hissa kölseglen innan vi är ombord. Hur det kan komma sig att vi alltid och ofrånkomligen placeras i the slow-row och inte i the fast-lane där alla de lyckliga bilarna finns. De vars ägare hinner först till baren, bollhavet eller vart det nu är man först vill ta sig.
Till och med den gången som vi gjorde revolt och körde till en annan kö istället för till den som vi blev anvisade – så fick vi köra ombord som nästan sista bil.
I lördags kom vi så slutligen på vad det är fråga om: någon där ute gillar inte oss. Inte det minsta, tydligen. Men tänker vi sluta åka färja? Nåopp.
Som man brukar säga: the game is on.
Linda gillar läget 