Hur lyckliga är vi finländare egentligen, på en skala? Mycket lyckliga verkar det som, åtminstone enligt FN-rapporten World Happiness Report. I deras årliga mätning har det nämligen konstaterats att vi inte bara är de lyckligaste blåvita prickarna i världen, utan också att här finns de lyckligaste invandrarna.
I detta vårt fosterland borde alltså mungiporna ständigt vara fästa vid våra frusna öron och glada skratt eka mellan de snötyngda granarna. Borde, skriver jag. Men det känns som om det skulle vara ganska sällan som det sist och slutligen förekommer. Har vi missat något? Vet vi kanske inte hur det förhåller sig? Själv skulle jag vilja slå ett försiktigt slag för det senare, eftersom det verkar som om vi inte alltid tänker på hur bra vi faktiskt har det. Jamen om vi inte är medvetna om det, hur kan då resten av världen slå fast att vi verkligen är dom lyckligaste?
Jo: i en undersökning har man kikat närmare på sex nyckelvariabler som sägs vara avgörande för välmående/well-being: inkomst, socialt stöd, frihet, förtroende, generositet och förväntad frisk livslängd. För vår del har vi kachingat in höga poäng för alla variabler. Ändå kan man mellan rapportraderna läsa att vi inte ska brösta upp oss alltför mycket, eftersom skillnaderna mellan topp-tio länderna är försvinnande liten. Till ett annat år kan vi snabbt som attan petas ner på skalan.
Men innan vi ger ifrån oss tronen kanske vi kunde passa på att försöka se på oss själva med världens ögon?
Helt ute och cyklar kan de ju inte vara.
Linda gillar läget 