Linda gillar läget

Ahlbäck här, hej

mars 10th, 2018

Hur veckan gick? Jo, den gick ganska bra, tackar som frågar. Några mindre bakslag bestående av sur mjölk i morgonkaffet (tisdag) och stelkrampsvaccination (torsdag). Men motgångar är till för att övervinnas så jag kokade nytt kaffe (tisdag) och grät en liten skvätt (torsdag). Det senare inte på grund av vaccinationen som sådan, utan för att jag på kvällen råkade slå min arm i dörrkarmen, rakt på stickstället. Aj mig.

Däremellan var det typ jämna plågor. Eller jämna glädjeämnen, hur man nu ska uttrycka det. Halvtomt – halvfullt, same same but different. Avslutningsvis, som veckans grande finale, rensade jag tårkanalerna riktigt ordentligt genom att köra hemåt lyssnandes till Magnus Ugglas tolkning av Jag och min far. Det är nämligen viktigt tror jag, att ibland rensa systemet.

Och nu sitter jag här, en lördagskväll, med två av mina goda vänner Merlot och Estrella. Tillsammans försöker vi formulera alla de tankar som väcktes under eftermiddagen då jag hade förmånen att lyssna till en hel rad med intressanta mänskor som pratade om allt från glokalt till globalt. Om de sammanhang i vilka vi befinner oss varje dag, men också om allt det som finns runt hörnet. Eller inte ens så långt bort som runt hörnet, vi har världen närmare än så. I vår mobiltelefon.

Där kom egentligen min första tanke, hur avstånden krymper. Hur vi idag har möjlighet att prata med och i realtid se mänskor som befinner sig i andra världsdelar. Nokia, Huawei, Samsung och alla de andra sure are connecting people. Steget ut är litet för oss, men än mindre för våra barn som inte kan föreställa sig ett liv utan mobiltelefoner. Och ironiskt nog, samtidigt som världen finns så nära, är vi många som fortsättningsvis hellre bygger murar än öppnar dörrar.

Min andra tanke handlar om förtroende och hur viktigt det är. Det har jag själv många gånger konstaterat och det konstaterades också där. Saknas förtroende finns inte mycket att bygga på. Om Kalle tror att Pelle kissar honom i linsen. Och Pelle tror att Kalle hugger honom i ryggen så snart han får en chans – då blir det platt fall. Det har i samhällsdebatten pratats om demokratiunderskott, men där och då slog det mig: tänk om det istället är ett förtroendeunderskott vi har? Där ingen vågar hysa tillit till den andra eller den andras vilja att arbeta för det gemensamma goda. Där ingen vågar lita på att vi alla verkligen vill samma sak, men att vi just nu har olika tankar om hur detta bäst låter sig göras. Vi vill visa Finland och världen att vi finns, bygga ett livskraftigt och dynamiskt samhälle och skapa en framtid för våra barn

Tanke nummer tre rör vikten av god kommunikation. Även om världen krymper och även om vi digitaliserar oss blå, så tror jag att grunden fortsättningsvis är att kunna och våga diskutera öga mot öga. Att behålla våra fysiska mötesplatser. Från deltagarskaran kommenterades att det är när vi möts som innovationer sker och nya tankar föds. Inte när man sitter ensam framför en skärm. Hurra för det! tänkte jag då. Teknik ger oanade möjligheter och är fantastisk när den fungerar, men som komplement till verkliga möten.

But oh that irony, här sitter jag nu och skriver. Ensam framför en skärm (Merlot och Estrella räknas inte). Till mitt försvar vill jag dock säga att jag gör det för att omsätta de tankar som jag fick ta del av under dessa autentiska mänskomöten. Varför omsatte jag dem inte där och då?

För att jag tänker så innerligt långsamt.
Att tillåta sig

mars 9th, 2018

För länge länge sedan, i ett litet land som hette Finland, fanns det en mamma som inte hade något barn. Men hon hoppades, väntade. Och längtade. I många dagar, månader och år.

Hennes högsta önskan var inte att få en flicka eller en pojke, där gjorde hon ingen skillnad. Mamman utan barn var nämligen trygg i förvissningen om att såväl små flickor som små pojkar har det gott i landet Finland. Att de har samma rättigheter och ges samma möjligheter. Mamman begärde inte mer än att få ett barn som hon kunde kalla sitt eget. Att ta hand om, älska och oroa sig för. Ett barn att byta blöjor på och hjälpa med skosnören. Att skicka iväg till första skoldagen, till första discot och så småningom till ett liv på egna ben. Så som det ska vara, i livet. Och hon visste att om och när hon skickade iväg barnet, så skulle det kunna välja hur det ville leva sitt liv.

Till sist fick så mamman ett barn. En pojke som snart blir en ung man och som hon nu försöker lära att även om mänskorna har det bra i den här delen av världen, så är det ingen självklarhet att alla har det på samma sätt. Ännu finns orättvisor och missförhållanden. Ännu finns flickor som måste kämpa för sin existens och pojkar som måste göra detsamma. Därför har vi alla ett ansvar för varandra och behöver påminna både oss själva och världen om att vi alla först och främst är mänskor med ett egenvärde.

Men vad som också är viktigt, tänker mamman med pojkbarnet, är att vi tillåter oss att vara glada och tacksamma för det vi har och var vi får leva. Medvetenheten om att livet kan se annorlunda ut behöver inte ta bort uppskattningen för den egna tillvaron och för varandra. Vill man på Internationella kvinnodagen uppmärksamma någon genom att ge en blomma, så gör man så. Vill man säga grattis, så gör man så.

Det ena utesluter inte automatiskt det andra.

Ahlbäck här, hej

Att tillåta sig