”Loppis 1 kilomet” stod det på skylten som förhoppningsfullt spikats upp någonstans mellan Hemavan och Umeå. Som ni märker är anvisningarna om var skylten hittas inte de mest exakta, om man vill besöka loppiset har man en sträcka på nästan 400 kilometer att skanna av. Men nu är det inte loppiset i sig som är det avgörande i denna sedelärande historia, utan själva texten på skylten: Loppis 1 kilomet.
Vet ni, ända in i märgbenet kunde jag känna frustrationen hos den stackars person som hållit i pennan. Som haft businessplaner där ute bland ståtliga granar och höga fjäll. Som verkligen vågat tänka stort men uppenbarligen inte tillräckligt stort, eftersom skylten inte räckte till för den sista avgörande stavelsen: ”-er”, om man vill få det hela korrekt, en kilometer.
Så vad gör man då? Skaffar en större skylt eller tänker vafan – de fattar väl vad jag menar? Den här personen valde vafanet, spikade upp skylten och inledde sin väntan på kunderna. Något som kanske fler av oss borde göra, istället för att gömma oss bakom tanken om att det vi vill göra kanske inte är tillräckligt bra och därför hellre avstår. En kilomet! säger jag bara.
Tänk på den.
Linda gillar läget 