Ahlbäck här, hej

Hur veckan gick? Jo, den gick ganska bra, tackar som frågar. Några mindre bakslag bestående av sur mjölk i morgonkaffet (tisdag) och stelkrampsvaccination (torsdag). Men motgångar är till för att övervinnas så jag kokade nytt kaffe (tisdag) och grät en liten skvätt (torsdag). Det senare inte på grund av vaccinationen som sådan, utan för att jag på kvällen råkade slå min arm i dörrkarmen, rakt på stickstället. Aj mig.

Däremellan var det typ jämna plågor. Eller jämna glädjeämnen, hur man nu ska uttrycka det. Halvtomt – halvfullt, same same but different. Avslutningsvis, som veckans grande finale, rensade jag tårkanalerna riktigt ordentligt genom att köra hemåt lyssnandes till Magnus Ugglas tolkning av Jag och min far. Det är nämligen viktigt tror jag, att ibland rensa systemet.

Och nu sitter jag här, en lördagskväll, med två av mina goda vänner Merlot och Estrella. Tillsammans försöker vi formulera alla de tankar som väcktes under eftermiddagen då jag hade förmånen att lyssna till en hel rad med intressanta mänskor som pratade om allt från glokalt till globalt. Om de sammanhang i vilka vi befinner oss varje dag, men också om allt det som finns runt hörnet. Eller inte ens så långt bort som runt hörnet, vi har världen närmare än så. I vår mobiltelefon.

Där kom egentligen min första tanke, hur avstånden krymper. Hur vi idag har möjlighet att prata med och i realtid se mänskor som befinner sig i andra världsdelar. Nokia, Huawei, Samsung och alla de andra sure are connecting people. Steget ut är litet för oss, men än mindre för våra barn som inte kan föreställa sig ett liv utan mobiltelefoner. Och ironiskt nog, samtidigt som världen finns så nära, är vi många som fortsättningsvis hellre bygger murar än öppnar dörrar.

Min andra tanke handlar om förtroende och hur viktigt det är. Det har jag själv många gånger konstaterat och det konstaterades också där. Saknas förtroende finns inte mycket att bygga på. Om Kalle tror att Pelle kissar honom i linsen. Och Pelle tror att Kalle hugger honom i ryggen så snart han får en chans – då blir det platt fall. Det har i samhällsdebatten pratats om demokratiunderskott, men där och då slog det mig: tänk om det istället är ett förtroendeunderskott vi har? Där ingen vågar hysa tillit till den andra eller den andras vilja att arbeta för det gemensamma goda. Där ingen vågar lita på att vi alla verkligen vill samma sak, men att vi just nu har olika tankar om hur detta bäst låter sig göras. Vi vill visa Finland och världen att vi finns, bygga ett livskraftigt och dynamiskt samhälle och skapa en framtid för våra barn

Tanke nummer tre rör vikten av god kommunikation. Även om världen krymper och även om vi digitaliserar oss blå, så tror jag att grunden fortsättningsvis är att kunna och våga diskutera öga mot öga. Att behålla våra fysiska mötesplatser. Från deltagarskaran kommenterades att det är när vi möts som innovationer sker och nya tankar föds. Inte när man sitter ensam framför en skärm. Hurra för det! tänkte jag då. Teknik ger oanade möjligheter och är fantastisk när den fungerar, men som komplement till verkliga möten.

But oh that irony, här sitter jag nu och skriver. Ensam framför en skärm (Merlot och Estrella räknas inte). Till mitt försvar vill jag dock säga att jag gör det för att omsätta de tankar som jag fick ta del av under dessa autentiska mänskomöten. Varför omsatte jag dem inte där och då?

För att jag tänker så innerligt långsamt.

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s