Igår satt vi där tillsammans, vi som känt varandra så länge. Ett helt liv, till och med. Tillsammans drack vi kaffe, tänkte högt, grät lite. Men också skrattade. Alla känslor får och måste rymmas in, även om sorgen målmedvetet gör sitt bästa för att ta över. Dominera. I en skoningslös saknad som bottnar i vetskapen om att man aldrig någonsin kommer att få möta den andras ögon igen.
Många gånger tänker vi oss att sorgen är kall, hopplös. Ändå rymmer den så mycket mer – om vi låter den göra det. Om vi låter oss själva känna efter istället för att skärma av. Och med det öppnar upp för tacksamhet och glädje över att vi trots allt fått ha varandra.
Jag är tacksam och glad över vad livet gav er, över den trygghet och livsglädje som jag såg att ni delade. Samtidigt som jag är så innerligt ledsen för din och er skull, för den saknad ni nu känner.
Jag deltar i sorgen.
Linda gillar läget 