Linda gillar läget

Då jag var sju år kunde jag inte sjunga Modersmålets sång. Jag tyckte om att sjunga så när det kom till själva melodin uppstod inga större svårigheter. Problemen infann sig istället i samband med texten då jag istället för ”härligt” sjöng hälit, istället för ”ljuvligt” juovli. ”Bringar” hade jag ingen aning om vad det betydde, men det gick ändå bra att uttala. Typ samma på högsvenska som dialekt. Och modersmål blev helt enkelt … måodäschmål.

Trots vissa svårigheter i det praktiska utförandet tyckte jag från första stund om sången. Om den mäktiga känslan som infann sig när man fick sjunga många tillsammans i ett litet klassrum i en liten skola i en liten by någonstans i Finland. Tillhörigheten så att säga tilltalade mig. Den och känslan av att höra till ett större sammanhang.

Även om sammanhanget med åren konstigt nog både krymper och växer, känner jag fortsättningsvis på samma sätt. Addera den känslan med översentimental fyrtiosexåring så inser du att upplevelsen är något utöver det vanliga. Skillnaden är den att samtidigt som jag känner mig så väldigt väldigt finlandssvensk, så känner jag mig idag också som en del av världen, eftersom mitt språk är lika viktigt som ditt. Språket är jag och jag är språket.

Det är via språket som vi förmedlar budskap, berättar vem vi är och vem vi vill vara. Trots att vi kanske inte använder de samma orden så möts vi ofta ändå. Varför? Jag tänker mig att det beror på den egna viljan. Om vi har en uppriktig vilja att förstå varandra.

Förstår vi.