Eftersom min sävliga och trygga Vectra igår var ute på viktigare uppdrag fick jag det stora förtroendet att ratta min mans Porsche. Innan ni nu jagar upp er över orättvisorna här i livet ska jag snabbt ta ner er på jorden. Det är alltså inte fråga om den här modellen…
…utan mer den gamla kantiga stilen från 1985, om ni förstår vad jag menar. Mer än så uttalar jag mig inte i det här läget eftersom jag strävar efter ett hållbart äktenskap. Nåväl. Jag lastade in barn och hund i bilens otroligt stora inre (ironi) och satte mig sedan ner i förarsätet. Eller föll ner för att vara mer exakt. På något vis har man tydligen koncentrerat 90 % av bilens minimala kupéutrymme till sätet där chauffören ska framföra detta muskelpaket. Eftersom jag inte är en övermåttan stor person insåg jag snabbt att mina ben saknar några viktiga centimetrar, varför jag inte kommer att kunna gasa eller bromsa. Nu råkar det ju vara så att just de sysslorna är avgörande när det gäller att köra bil så därför sprang jag in till min gamla mor för att låna en kudde. Närmaste exemplar visade sig vara ett korsstygnsbroderat sådant, så med en stor ros under my behind gjorde jag ett nytt försök. Och mind you – det känns inte alls lika coolt att köra Porsche sittandes på en korsstygnsbroderad kudde.
Om jag på något vis ska bedöma gårdagens körupplevelse så ger jag den två rattar av fem möjliga. Den första ratten ges för lamporna: jag älskar när jag trycker på knappen och bilen ystert slår upp ögonen. Den andra ratten ges för den sköna musiken i bilen, Hurriganes är aldrig fel! Sammanfattar jag det hela så kan jag alltså säga nej, det blir nog ingen Porschechaufför av mig. Däremot kan jag tänka mig att köpa en Hurriganes cd.
Linda gillar läget 