Jamenvisst. Sparka på mig bara. Min kropp som för några timmar sedan höll på att upplösas i atomer av gnällig trötthet vaknar nu plötsligt till liv. Fantastiskt! Eller så inte, eftersom den oväntade piggheten är ohyfsad nog att infinna sig ett större antal timmar för sent. Nu när jag istället borde gå och sova för att i mån av möjlighet undvika att samma elände upprepas imorgon. För ni vet väl att vi till varje pris vill undvika Grinig Mamma del 2? Om del 1 var dålig är del 2 bortom allt hopp. Nästan så att finansiärerna gråter.
Bakom min vakenhet ligger dock någonting större. En svart orsak som befinner sig långt bortom mitt mänskliga gnäll kring sådant som jag sist och slutligen själv bär ansvar för. Idag utgjorde ett exempelfall direkt ur skolboken: jag var hungrig för att jag slarvat med maten. Trött för att jag igår kväll inte hade vett nog att gå och lägga mig i tid. För några timmar sedan påmindes jag dock än en gång om att vi ska vara rädda om det liv vi har och alla de människor som vi får ha runt omkring oss. Jag säger inte att vi inte får gnälla eller klaga. Naturligtvis måste vi få gnälla när det känns så och redan det att sätta ord på det vi känner får oss ofta att må bättre. Men – vi måste komma ihåg att söka proportionerna. Allt är relativt. Allt.
God Natt,
/ Linda
Linda gillar läget 