Under de senaste dagarna har min son utvecklat ett oroväckande beroende. Jag känner igen tecknen eftersom det inte är första gången han blir beroende av någonting. Under årens lopp har han kämpat mot såväl bondgårdsdjursberoende som polislegoberoende och den här resan ser ut att bli minst lika svår. Som en förstående mor vill jag gärna finnas där för att stötta honom när begäret blir för starkt, men tyvärr får jag alltför många gånger se mig besegrad. Mentalt försöker jag nu ladda upp för en kamp mot, håll i er nu, pärlplattan.
Här skulle helst pärlas alla tider på dygnet. Soldater, traktorer, flygplan, stjärnor… You name it och lite till. Och ja, jag kan hålla med om att det är en mycket kreativ syssla och egentligen kunde jag låta honom hållas. Men på något vis blir jag alltid förr eller senare involverad i processen. Först och främst av naturliga orsaker, jag har en inkomst som kan finansiera hans beroende. Men också av rent praktiska orsaker, det vill säga för att utföra de tråkiga inslagen i pärlandet. Till mina främsta uppgifter hör därför idag lokalisering av pärlor i rätt kulör. Av nyligen gjord erfarenhet kan jag dessutom berätta att i ett ämbar med 15 000 pärlor finns de pärlor man vill ha alltid på botten av nämnda ämbare. Alltid.
Men jag ser ändå ljust på framtiden och jag måste tro på att det finns ett liv efter pärlplattan. Och i det livet mina vänner, kommer jag att äga en finmotorik som världen aldrig tidigare skådat. Utvecklad och finslipad genom hanteringen av tusentals och åter tusentals små pärlor. Ha!
God Natt,
/ Linda
Linda gillar läget 