Idag blev det så tydligt – det att jag är mitt i livet. Efter ett varv via skolan för att trösta liten lessen unge innan han skulle vidare till kär kompis, for jag hem till min alldeles egna mamma. För lite tröst och kvalitetstid. Som vanligt levererade hon på nolltid, hon råkar händelsevis vara världens bästa mamma. På köpet fick jag dessutom Fattiga Riddare. Bara det! Vem annan är beredd att på ingen tid alls svepa ihop något så infernaliskt gott till mig? Någon?
Ibland har jag funderat kring hur länge jag egentligen kommer att vara hennes barn. Hur länge jag behöver min mamma till att plåstra om alla de skråmor jag skaffar mig i livet. Det fanns en tid när jag trodde att jag verkligen var vuxen på riktigt och att det nu var dags att släppa taget för att hanka mig fram utan hennes tröstande ord och händer. Men nu förstår jag att det aldrig går över. Barnaskapet.
Som barn till min mamma och mamma till mitt barn har jag en av de bästa positionerna man kan önska sig. När det gäller min unge kan jag ta vilken strid som helst, men när striden varit svår får jag söka kraft hos mamma. Mamma som i sin tur försvarar sitt lilla 40-åriga barn till sista blodsdroppen. Och ni har väl alla mött en stridslysten pensionär? Bara som en liten påminnelse…
God Natt,
/ Linda
Linda gillar läget 