Det finns en tid i livet när vi tror att vi är förskonade från döden. När vissheten är näst intill total om att det inget finns där som kan hota eller skada. Vad skulle det kunna vara? Men vartefter tiden går och vi tvingas möta olika utmaningar ökar gradvis insikten om att det här som vi kallar livet kanske inte är fullt så enkelt ändå. Det finns saker där ute som vi inte rår på, hur mycket vi än skulle vilja.
Idag pratade vi om det, min vän och jag. Av olika orsaker har det för oss båda blivit plågsamt tydligt under de senaste åren. Men trots denna tydlighet känns tanken på att vi skulle förlora någon av dessa våra nära nästintill oförståelig. Hur är det ens möjligt att förstå?
Men vi kan inget åt döden. Däremot kan vi åt livet. Vi kan berätta för varandra att vi bryr oss om varandra. Att vi uppskattar den andra. Och att någon är oss kär.
Så då gjorde vi det, berättade.
/ Linda
Här står den tolfte doktorn utanför sin TARDIS och väntar snällt på någon. Men innan han kom så här långt och blev ihopbyggd , hade ett barn i min närhet i sin tur under ett antal månader väntat på nämnde doktor. Eller åtminstone till sin födelsedag hett önskat sig nummer 12 och hans blue box.
Linda gillar läget 