Igår öppnade jag taket på min lilla bil och körde 80 kilometer längs vindlande små vägar. Efter det gick jag 6 kilometer, under klarblå himmel och med en sol som vänligt värmde mig i nacken. För att sedan avsluta med att under samma ändlösa himmel och strålande sol lägga mig och sova en halvtimme i hängmattan.
Och då tänkte jag, så snabbt vi ändå förlåter den kalla och obarmhärtigt långa vintern. Allt som krävs är en dag av sol och värme.
En dag, och allt är glömt.
/ Linda
… med ett riktigt samtal. Kring livet och dess utmaningar. Om tid som passerat och tid som kommer mot. I dagens samhälle så känns det ibland som om mänskor är rädda för att dela med sig. Som om vi vore rädda för att mötas. Men samtalet handlar inte om att lämna ut eller blotta sig, utan att på lika villkor visa vem man är. Något som verkligen framkommit under den tid som jag kört runt och samtalat med dessa mina äldre vänner. Jag har aldrig blivit besviken, dock alltid berörd.
Det är mycket som hinner äga rum under 70-80 år av levnad. Mycket som ger något men även en hel del som tar. Av kraft, ork och mod. Ändå har man kravlat sig upp och kämpat vidare. Dag för dag. Utmaning för utmaning. Det var bättre förr, är ett uttryck man hör med jämna mellanrum. Så långt skulle jag inte sträcka mig, men jag tror att det var annorlunda. Människorna var annorlunda. Andan. Omtanken och ansvaret.
Annorlunda.
/ Linda
Linda gillar läget 