För något år sedan var jag ute och åt med goda vänner. Vid bordet bredvid oss satt ett ungt par och man kunde direkt se på dem båda att det här var något nytt, de två tillsammans. Nytvättat hår och nystrukna kläder tillsammans med nervösa blickar och hormonstinna kroppar formade en sällsam mix av förväntan. Jag kan tänka mig att det kändes precis som prins Daniel beskrev det när barn nr. 1 anlände: känslorna var all over the place. Själv var jag inte bättre utan mitt hjärta svämmade nästan över av all denna hoppfulla och trevande kärlek.
Allt var så härligt varmt och gosigt. Han log. Hon log. Jag log. Tills den unge mannen skulle justera frisyren och jag insåg att skjortan inte var nystruken utan helt enkelt bara NY. Under den ena armen hängde nämligen en gigantisk prislapp där siffrorna 19.90 i neonskrift (skojar) skrek ut hur mycket han satsat på sin dejt. Så vad skulle jag göra. Inte låtsas om något? Peka och elakt skratta? Eller diskret göra honom uppmärksam på det hela? Eftersom jag själv (om rollerna skulle ha varit ombytta) hade föredragit det sista alternativet, valde jag det.
Vare sig det gäller toapapper som hänger fram ur skon. Mat som dinglar i mungipan alternativt kilat fast sig mellan framtänderna. Spindlar i håret. Skor som inte matchar. Tröja nedstoppad innanför underkläderna (och här snackar vi långt innanför). Blusen ut och in eller en mascara som långsamt rinner nedför kinderna, så vill jag veta! Och jag vill höra det av den första mänskan jag möter för dagen. Inte den sista. Varför jag tar upp det här precis idag?
Av ingen orsak alls. Typ.
Linda gillar läget 