Jag är inne i en matsvacka. Eller egentligen har jag väl befunnit mig där under de senaste tio (max tjugo) åren. Eftersom jag älskar mat i alla de former är det inget problem med själva ätandet. Jag äter i princip vad som helst så länge det inte krälar eller kryper. Utan svackan gäller istället den ständigt återkommande frågan om vad man ska fixa till under dessa otaliga och ständigt återkommande eftermiddagar som vi kallar livet.
För att ha ett gott svar på evighetsfrågan vad ska vi äta idag borde man nämligen ha tänkt till på förhand. Långt före man går till butiken, typ någonstans redan där vid köksbordet så att man då har möjlighet att skriva någon slags lista. Sånt är jag dålig på. Jättedålig. Istället går jag utan lista. Nio gånger av tio dessutom till den butik jag alltid går. För att där följa samma rutt som jag alltid följer medan jag i kärran plockar ner samma grejer som jag alltid plockar. Mjölk. Juice. Yoghurt. Bröd. Skinka. Malet kött. Ägg… Jag kan förresten sluta här innan ni får ångest över det sagolikt tråkiga i mina val av livsmedel. Vi kan nöja oss med att konstatera att vår (obefintliga) veckomeny suger.
Men idag förstår ni, idag gav vänliga mänskor mig mat. Färdigt tillredd och näringsriktig sådan. Utan att jag behövde tänka, skriva lista eller inhandla något. Två gånger, på fat. Varav en gång inklusive efterrätt. Ni märker kanske att jag skriver något osammanhängande? Jo ser ni det gör man när man är väldigt väldigt mätt. Och väldigt väldigt tacksam.
Undrar vad dom ska äta imorgon?
Du tror inte att det är vått längs den stigen? frågade jag. Nej, varför skulle det vara det? fick jag till svar. Jo det har ju faktiskt varit lite regnigt i sommar. Nej, det är säkert bra där. Har du nyligen gått där så du vet? Nej, men det är säkert bra.
Linda gillar läget 