Idag är jag ledig, något som känns helt okej. Jag skulle faktiskt till och med kunna påstå att det känns mer än bara okej. Ända från pannluggen ner till tårna pirrar något omkring som känns snudd på fenomenalt bra. Vet ni varför? För att jag har fått jobba för ledigheten. Jag har haft ett arbete att gå till. Med tydligt avgränsade arbetsdagar fyllda med varierande uppgifter som ska avverkas. En efter en: check, check, check. Och check.
För många kan tiddelipommet upplevas självklart, men själv har jag upplevt ledigheter som inte alls känts på det här sättet. Som jag inte kunnat njuta av eller kanske ens haft möjlighet att notera att de faktiskt infunnit sig. Olika långa perioder då jag levt på stipendium. Vårdledighet. Dagar och veckor då tiden på något sätt bara flutit omkring och jag inte kunnat skilja åt vad som är vad. Och sånt kan bli lite tungt i längden. Barn säger ibland att de önskar att det vore julafton eller födelsedag varenda dag – hela året! Men var skulle glädjen finnas då? När det roliga blir standard finns inget som bryter av.
För dels tror jag att det är det där med omväxling. Att vi behöver få komma ut och bort, känna att saker och ting händer. Att vi inte bara trampar fram i samma spår dag ut och dag in. Ändå tror jag att mitt fredagslyckliga lilla jag mest njuter av att vara en del av något. Ett hejdlöst roligt gäng av kollegor. Saker som ska tas tag i. Mail som ska skickas. Möten som ska förberedas. Och höjden på fröjden: luncher som ska ätas. Måste ätas, för annars blir tankearbetet så ofokuserat och luddigt. Tur att man har ett jobb att gå till.
Hur skulle man annars kunna få ledigt?
Linda gillar läget 