Idag tänkte jag än en gång på hur fort tid ändå passerar. I ena sekunden kämpar vi febrilt för att få den åtråvärda ”egentid” som vi är övertygade om att vi inte kan leva utan, för att i nästa sekund stå där och se våra barn packa ihop sitt bohag, flytta hemifrån och lämna oss med mer tid än vi någonsin kunnat föreställa oss. Själv har jag ännu några år på mig tills det Ahlbäckska barnet sticker, och trots att de åren garanterat kafoffar förbi på nolltid, så känner jag mig ändå någotsånär säker. Men många av mina nära råkar just nu befinna sig mitt i hela den här flyttahemifrångrejen som tycks vara så populär där omkring tjugoårsåldern.
Hon som nyss var en sanslöst egensinnig fyraåring som skrek öronen av mig varje gång vi träffades, håller nu på att bygga upp sitt egna liv. Sitt egna lilla hushålle. Egna rutiner, vänner och vardag. Han som ylade som en vansinnig liten varg när han på skidor tvingades dra ett varv runt elljusspåret är nu färdigutbildad, stadgad och självförsörjande. Och här står jag och fattar noll.
Noll koll kokosboll.
Och någonstans där bland alla åren som gick önskar jag att jag skulle ha kunnat kliva in och pausa. Ställa frågor om varför vi inte fattar att ju mer vi fyller den med, desto snabbare går den. Tiden. Idag anklagar vi våra barn för att inte kunna ha tråkigt. Men hur skulle dom kunna ha det? När vi vant dem med att in i minsta beståndsdel boka upp all sin vakna tid. Ofylld tid = tråkig tid = lång tid. Vågar dom ens ha tråkigt? Vågar vi?
Nej.
Så tiden kafoffar vidare och vi med den. Alltmedan vi febrilt försöker klämma in fler saker att göra, mer egentid. Minuter, timmar och dagar fyllda av …. något. När det enda vi ibland borde försöka göra är att andas. Låta tiden fylla sig själv.
Låta tiden ta tid.
Linda gillar läget 