Ibland möts man av klokord i de allra mest konstiga sammanhang. Som imorse, när min trogna jobbtelefon yrvaket blinkade till mot mig innan hen (i textform) försynt yttrade följande: en laddad telefon är en glad telefon. Och vad kunde jag annat göra än att hålla med? För att man ens ska orka dra på mungiporna så måste man på något sätt vara laddad. Vare sig man råkar vara en sällsynt och utrotningshotad gammal Nokia eller en dito jag.
Så snäll som jag är letade jag fram laddaren och pluggade i. I telefonen. I väggen. Och efter att det var gjort kan jag nästan svära på att jag hörde en liten digital suck av lättnad. Tänk att telefoner kan vara så fiffiga! Att de själva inser vad de behöver för att klara av en dag på jobbet. Medan vi som faktiskt borde ha någonting kreativt att tänka med, många gånger totalt missar den där kritiska punkten när det är dags för påfyllning. Och istället kör på tills vi är helt urladdade. Tomma. Det säger ju sig självt att det aldrig kan vara bra.
Borde vi alla alltså bli och tänka lite mer … Nokia?
Linda gillar läget 