Linda gillar läget

i-landsproblem

oktober 9th, 2016

När jag med något års mellanrum tvättar fönstren blir plötsligt Vansinne my new middle name. Jag fräser och svär medan jag gnider de stackars rutorna med sådan frenesi att de nästan brister. Inte på grund av eventuell förekomst av råstyrka i mina två spagettiarmar, utan av ren och skär skräck. Jag hatar att tvätta fönster. Hatar det något så infernaliskt. Men hur mycket jag än gnider och hatar så hjälper det fan inte, dom blir inte rena. En efter en ut nöts fönsterskraporna ut och tvättmedlet som utlovar ”No stripes” gör fönstren så randiga att man kunde tro att änglarna gråtit på dem. Antingen för att de är uppgivna över mitt språkbruk eller för att de är kvalitetsmedvetna änglar som avskyr falsk marknadsföring.

Och vet ni vad det värsta är? Att medan jag står där och förbannar mitt öde så glömmer jag helt att vara tacksam över att jag har det så gott att jag faktiskt har fönster. Fönster som till och med sitter på ett hus. Som är mitt.

Vansinne alltså. Och i-landsproblem så det bara smäller om det. Ändå tror jag inte på att världen skulle bli ett lyckligare ställe om jag i ett mörkt hål grävde ner mig och mitt dåliga samvete inklusive fönsterskrapor och taskigt tvättmedel. Varken när det kommer till just den här typen av i-landsproblem eller något annat. Typ slut på kaffet. Fel märke på skorna. Samsung istället för iPhone. Det funkar inte så. Men jag kan försöka skärpa till mig mellan varven. Uppskatta det jag har. Hjälpa på de sätt jag kan.

Och kanske – vad vet jag – sluta upp med mina dödsdömda försök att skrika fönsterjävlarna rena.
Det finns inte bara en – av mig

oktober 9th, 2016

Sången ekar mellan de tjocka stenväggarna när vi tillsammans står upp och sjunger för henne och för alla de 102 år som hon har levt. Jag drar det en gång till för er: Ett. Hundra. Två. Medan vi sjunger sitter hon där vid bordsändan och ler mot oss. Inte bara med munnen, utan också med sina kloka ögon. Min äldsta nu levande släkting, farmors syster.

Runt borden sitter fler av mina släktingar uppradade. En del av dem har jag aldrig träffat förr utan bara hört berättas om, ändå är igenkänningsfaktorn hög. I någras ansikten ser jag mina ansiktsdrag. Mig själv om några tiotal år. I andras sångröster hör jag min egen röst, som helst undviker de allra högsta tonerna och mår som bäst i det låga registret. Och jag anar att de spridda skratt som hörs är orsakade av en humor som långt påminner om min. En humor och en självironi som hjälper oss när vi ska ta oss vidare genom alla de dagar vi möter. Både de bra dagarna. Och dagarna då ingenting vill bli till något: those crappy days.

Tänk att två mänskor kan bli så många. Till och med fler än de som en lördagskväll i oktober sitter här. Många har inte haft möjlighet att ta sig hit och många finns inte med oss längre. Men trots att skaran stadigt decimeras, är de alla ändå högst närvarande i kvällen. Och betryggande är, att samtidigt som vi i ena änden av skalan minskar i antal, så kommer nya små skrikungar i skalans andra ände. Livslopp. Kretslopp. Vad man än vill kalla det. Och hur man än vrider och vänder på det.

Så är det ganska fascinerande.

i-landsproblem

Det finns inte bara en – av mig