Under två av höstlovets sena kvällar har vi badat badtunna. I luften har det varit kallt och stjärnklart. I vattnet varmt och tryggt. Tre personer. En familj. En av dessa kvällar föll en stjärna. Säkert inte bara denna enda, men just den här råkade jag få syn på när jag för en kort stund svängde blicken. Bara jag, ingen annan i mitt lilla sällskap. Så jag önskade mig något. Eller ska vi säga så här: jag gjorde mitt bästa för att överhuvudtaget komma på något att önska.
För fatta hur svårt det är att göra något sånt på beställning! Med ens kände jag mig som den stackars lilla ungen som blev trackad av Sven Melander tills hon äntligen kom på vad det var som han ville att hon skulle säga, Fred på jorden. Istället för att räkna upp cyklar, dockor och pengar som något av det som alla svenska barn allra helst vill ha på julen.
I och för sig kunde jag ha gått direkt på kärnfrågan och sagt just det, Fred på jorden. Men så tänkte jag att det är ju knappast troligt, i det här läget. Och då är det ju lite bortkastat att lägga min önskan på det. Vem vet när jag nästa gång får se ett stjärnfall? Så jag våndades vidare. Jag ville ju å andra sidan inte vara en materialist. Och även om jag skulle ha velat det, så har jag faktiskt inte något som jag i det här läget verkligen behöver. Läget är ganska lugnt på den fronten.
Men till slut lyckades jag. Vad det blev säger jag inte, för det får man ju inte. Men vi kan säga som så att det landade där någonstans i mitten. Mellan cykel och världsfred. Dessutom var jag så duktig att jag involverade en egen andel. Precis så där som man ska göra i alla typer av projekt och önskningar. Annars kan jag ju gå och få för mig att jag får allt gratis och så brukar det ju inte funka, här i livet. Så nu väntar jag bara…
På att något ska ske.
Linda gillar läget 