Vrid om nyckeln. Vänta på att det slutar pipa. Och tryck på startknappen på vänster sida. Sen trycker du ner pedalen. Lägger i växeln. Och gasar här *visar*. Var gasar du? Där, säger jag snällt. Vad gör du där? Gasar, säger jag lika snällt. Och inser i precis det ögonblicket vad han håller på med: han lär mig köra fyrhjuling på samma sätt som jag försöker hjälpa honom att lära sig finska: Med samma fråga om och om igen, ställd från olika vinklar. Och då blir jag ju lite varm i hjärtat.
Sen blir jag ännu varmare i hjärtat då jag allt våghalsigare gasar iväg över åkern. Bredvid mig springer min instruktör medan han med jämna mellanrum ropar ut någon ny order: gasa! U-sväng! Var inte rädd! Han skulle bara veta vem han pratar med: här finns ingen rädsla. Bara en illavarslande snabbt regredierande 44-åring som i tanken inte längre sitter på en svart klumpig Trapper utan på en smidig metallicröd Monkey Honda. Min Monkey. Den bästa lilla moppe som någonsin färdats i den här delen av världen. Fast det berättar jag inte, utan lättar på gasen och behärskar mig. Idag är det hans tur att vara duktig och lära mig. Men vänta bara…
Tills nästa gång jag är ensam hemma.
Linda gillar läget 