Jag försöker vara, och anser mig vara, en person som hellre hyser förtroende än misstro. Med det inte sagt att jag uppfattar mig som naiv och blåögd, utan istället så att jag sätter min lit till att det finns mänskor som äger en större sakkunskap än vad jag gör. Som exempelvis har satsat år av sina liv på att studera hälsa och sjukdom i såväl teori som praktik. Mänskor som därför har blivit väldigt bra på det dom gör. I deras händer överlåter jag med jämna mellanrum mig själv och mitt liv. Även mitt barn och hans liv. I största tillit.
Jag litar på att deras vilja att hjälpa och stöda andra är grundorsaken till det yrke de valt. Att deras naturliga nyfikenhet och öppenhet inför sin uppgift väger tyngst. Att deras empati och yrkesskicklighet inte kompromissas med. Att de inte låter sig köpas.
Men det är ju just det som är själva innebörden i att vara naiv och plågsamt blåögd! finns det många som då kanske påstår. Men det får stå för de som säger det. Jag ser det istället som det att min tillit hjälper mig att leva tryggt. Sakkunskapen leder mig vidare och stöder mig i de val jag måste göra.
Att gå den andra vägen känns för mig inte som ett alternativ. Att istället för förtroende odla misstro. Att anklaga mänskor och hela yrkeskårer för att mörklägga fakta. Anklaga dem för att sakna etik och se ner på hela deras samlade erfarenhet. När erfarenhet och integritet inte längre ges ett värde blir vägen med ens farlig.
Lika lite som jag tror att den samlade läkarkåren, sjuksköterskekåren och läkarvetenskapen som sådan låter sig köpas – låter jag mig själv köpas. I förtroendet och tilliten finns alltid ett eget ansvar. Att hålla mig informerad om alternativ och möjligheter. Att se för- och nackdelar och kunna lägga båda dessa i ett större perspektiv. Det är nämligen aldrig bara jag som det är fråga om.
Vi är många.
Linda gillar läget 