Försäljare gillar mig. Och predikanter. Likaså Amnesty, Greenpeace och Röda Korset. För att inte tala om alla de mänskor som på storstädernas gator kränger elavtal, olika telefonabonnemang eller sådär annars bara vill prata av sig. Om världens undergång eller annat upplyftande. Alla dom gillar mig. Jättemycket. Eller så har det under åren åtminstone varit. Det har aldrig spelat någon roll om jag rört mig ensam eller tillsammans med andra – det är mig som dom tveklöst har siktat in sig på.
Länge funderade jag på varför det är på det viset. Vad det är för slags dold magnet som jag har i kroppen och om det finns något jag kan göra för att få vara ifred. Utan att bli frälst, fastkedjad vid något oljefält eller försedd med valfritt till synes genomförmånligt elavtal som sist och slutligen ändå skinnar mig in på bara kroppen.
Och till sist kom jag på vad det är som jag gör ”fel”: jag tittar folk i ögonen. Jag både ser och ser dom. Sådär som man i allmänhet gör i små samhällen. Men det som man av artighet och omtanke gör i en liten by funkar inte i miljonstäder. Där mycket hänger på att bli just det: sedd. För att sprida sitt budskap eller sin rädsla. För att ha möjlighet att förtjäna sitt levebröd. För att få vara någon, för en stund.
Ända tills igår då bybon i mig var sen till det seminarium jag skulle gå på. Två minuter över nio hastade jag in till Stockholmsmässan. Med andan i halsen och blicken riktad rakt fram på den sal jag var på väg till, blev jag plötsligt hejdad av orden ursäkta, är du från Stockholm? Just då kändes det som en liten seger. Men efter att ha begrundat det hela en stund.
Är jag inte längre säker.
Linda gillar läget 