Titta! Nu äter han tillsammans med mig. Vet du vad? Dinosaurier kackar JÄTTESTORT! Man måste se efter var man går, det blir som stora lerpölar.
Nej det visste jag inte, men de är ju så stora och äter säkert massor så det kan man kan ju kanske tänka sig… Nå hur är det med morfar och mormor nu när de inte längre har någon hund att ta hand om – tror du att de vill ha en ny hund?
Jo, men de är så dyra och de har har så lite pengar. Eller jag menar, nya pengar har de inte, men gamla har de ju … men de är renare nu. De har dem i en glasburk och häller vatten på, skakar om och så! Blir de rena!
Och efter det konstaterandet är tydligen såväl den lilla killen som dinosaurien mätta på Muminkex för då avviker den av de två som inte är tillverkad av tyg hastigt från bordet.
Jassådu, men det låter ju bra! Med rena pengar. Vet du, nu får du vänta här inne med mig medan de andra går ut och fixar en grej. En kort stund bara så kommer de in igen … Hörde du vad jag sa? Var är du? (går ut i hallen) Just så … du är tydligen redan påklädd och ute.
Enochenhalv maxad timme senare följer vi så den lilla killen hemåt och medan vi tillsammans går längs vägen är det nästan så att jag känner mig lite avundsjuk på hans ovillkorliga och grundmurade självförtroende. Tänk så skönt, att få vara fullständigt säker på att man har koll på det mesta som man behöver veta.
Och på att man själv är kompetent nog att göra det som behöver göras.
Linda gillar läget 