Vår minsta och yngsta familjemedlem har fyra ben och består av 8 kilo ren och skär kärlek innehållande lika delar storhundsego, vaktanlag, jaktanlag samt ytterst selektiv hörsel när det verkligen gäller. Det är mycket för en envis liten och fluffig kropp att hantera, så därför har han inte getts rätten att på fria tassar ströva runt i värIden utan har alltid varit kopplad (frånsett på holmen där han får vandra kring som han behagar).
Men så i förrgår släppte jag honom för första gången lös i skogen. Först insåg han inte vad som hade hänt och att han faktiskt kunde gå längre än kopplet är långt, så han höll sig som vanligt på några meters avstånd. Igår när jag gjorde detsamma, utökades avståndet gradvis medan han försiktigt testade om det faktiskt var på riktigt. Kan man som hund ha det så bra – två dagar i rad? Och idag sprang han iväg så det bara visslade om det.
Så har ni tänkt på, att vare sig man är hund eller mänska, så kan känslan av att sitta fast ibland vara en illusion? Kanske har det länge varit så, att man verkligen suttit fast i något eller någonting, eller så ser man inga andra alternativ och försöker därför inte ens att ta sig loss från det som begränsar en. Men sen när man kommer så långt att man kastar sig ut och vågar testa sina gränser, så kan man ta sig nästan vart som helst eller göra nästan vad som helst.
Någon kanske jagar en hare. En annan skriver en bok.
Och alla är lika lyckliga.
Linda gillar läget 