Är det här allt?

För några år sedan började vi fixa till utsidan på vårt hus. Gamla knallgula bräder på stående byttes ut mot svalt gråvit liggande panel. Två somrar gnodde vi på, vägg efter vägg och idag är vårt hus jättefint – framifrån. Baksidan som vetter mot en av byns små grusvägar kom vi aldrig fram till, med resultatet att den ännu är så gul att det värker i pannbenet på alla som går om. Och varför berättar jag det här? Jo för att idag känner jag mig precis som vårt stackars hus. Halvfärdig. Vet inte riktigt vad jag är och vill vara. Gråvit? Gul? Är jag halvgammal och halvklok? Halvbra?

Å ena sidan tänker jag att det kanske är okej, att det är så här det ska kännas fem minuter före man fyller 50. Men å andra sidan har jag i hemlighet hyst vissa förhoppningar om att halvseklet åtminstone på något plan skulle föra med sig någon form av stabilitet. Visshet. Förnöjdhet? Jag VET inte. Det enda jag vet är att jag åtminstone inte tänkte att det skulle kännas så här.

För tillfället är jag förutom halvklok också halvlabil, om ens det. Jag rörs av och gråter åt allt. Åt de penkkis-ungdomar som skriker ut sin livsglädje från lastbilsflak runt om i stan. Åt alla de trassliga små hundvalpar som räddas på ziljoner FB-klipp. Jag gråter för att solen skiner och när månen går upp. Åt välbekanta och älskade 80-åringar som strävsamt kämpar på. Och jag gråter för att jag snart fyller 50 men också för att jag faktiskt har förmånen att få fylla 50. Alla har ju inte det.

Det är inte det att jag skulle vilja vara ung igen, nej fan, det har jag varit tillräckligt. Ändå är det något diffust som just nu gnager mig. Är det känslan av att ha hela alltet framför som jag saknar? Någon slags sorglöshet jag tror mig för evigt ha mist? Vill jag tillbaka till ”allt är möjligt the sky is the limit grejen”? Eller var jag någonsin där? Nej gu jag vet.

Så jag fortsätter att rensa systemet även om jag gör också det halvbra. Inte svalt och snyggt utan snorigt, svettigt och rödkindat.

Livet, förstår ni?

Inte jag.