Före jag inleder min betraktelse ska jag med anledning av rubriken lugna er, jag är ännu inte död. Med den ”andra sidan” syftar jag istället på det att jag snart befinner mig på andra sidan lokalpolitiken. Istället för död känner jag mig alltså väldigt, väldigt levande.
I de två senaste kommunalvalen har jag ställt upp som kandidat. En kandidatur som resulterat i två fullmäktigeperioder fyllda av lärdomar och positiva utmaningar men också av frustration, irritation och till sist uppgivenhet. Det blir lätt så när man ska befinna sig tillsammans med många människor som alla vill åstadkomma något bra. Ni förstår, ”bra” kan innebära diametralt olika saker för olika människor. Lägg då till det att pengarna inte alltid räcker till det man vill göra och att viljorna stundvis går isär.
Speciellt det där med viljorna kan vara en hård nöt att knäcka, eftersom det inte bara är den egna och väljarnas vilja som behöver beaktas utan också många andras. Man behöver förhålla sig till övriga förtroendevaldas viljor och önskemål men också till kommuninvånarnas, alla de som gärna vill få den service de anser sig berättigade till. Tjänstemännen vill att man gör ansvarsfulla beslut och olika parter i de samkommuner som man ingår i, förväntar sig att man agerar för helheten och regionens bästa. Förutom dessa viljor har vi naturligtvis också det egna partiets nationellt ideologiska linje som den enskilda förtroendevalda ska omfatta och gärna följa men också den så att säga lokalkommunala partilinjen. Och slutligen, så som det förhåller sig i vår kommun och kanske även i andra: partiet på den så att säga lokal-lokala nivån som jobbar för den del av kommunen där man befinner sig. Ofta en av de tidigare kommunerna som i något skede gått samman i större.
Och mitt i allt detta står – du. Eller som det för min del har varit – jag. Man står där och försöker bilda sig en uppfattning om vad som behöver göras för att i slutänden få det bra för så många människor som möjligt. När man inte kan göra det som behöver göras, så gör man istället det man kan. Och när man inte ens kan göra det, så gör man till slut det man måste.
Nu har jag irrat lite i tankegångarna, förlåt mig, min huvudpoäng rör egentligen ideologi och partitänk och en fråga som jag under åren allt oftare stannat upp vid: var går gränsen mellan att bära och att binda? Själv tänker jag att i den bästa av världar ska ideologi och gemensamma linjer bära oss i det som vi företar oss. Jag tänker att exempelvis ett parti ska förena oss genom de gemensamma mål vi arbetar för och att partiets värderingar är så viktiga för oss att de bär oss framåt i arbetet. Inte att de binder oss och våra föresatser så att vi ibland kanske upplever att vi tvingas att avstå från oss själva och den uppfattning som vi trots allt bildat oss.
Bära eller binda, när övergår det ena i det andra? Eller gör det alls det, är det istället den enskilda individens perspektiv som genom samlad kunskap och nya erfarenheter förändras så att hen till slut upplever sig bunden av det som tidigare burit henne?
Ja jag vet inte. Det jag vet är att lokalpolitik är en helt egen bransch som jag misstänker att alla människor inte är skapta för. Jag är det exempelvis inte. Däremot tror jag att alla ändå, i något skede av livet, borde pröva på det så att man får känna på den typen av utmaningar som man förutsätts hantera i denna snåriga skog av viljor. När vi nu närmar oss kommunalvalet är jag alltså glad över att vi i vår kommun har så pass många som vill göra det här, som antingen ställer upp för första gången eller för omval. Även om jag i ärlighetens namn är mest glad över att jag själv inte gör det…
Lycka till!
Kom ihåg att inte glömma bort – dig själv
h. Linda S.G.L.P.P. (Snart Glad Lokal Politisk Pensionär)
Linda gillar läget 