KK (nej inte en sån)

Jag har tänkt en del, på kommunalval och sånt. På vem som ställer upp i val och varför. På vem som jag tycker borde ställa upp och varför. Jag har också tänkt på vad som händer efter ett val. På sammansättningar i olika kommunala organ. Vem som placeras var och varför. På vem som borde placeras var och varför. Och med det landade jag i fenomenet ”könskvotering” som jag – håll i er nu – inte tycker om. Faktiskt. Inte. Alls.

Det har funnits tider när könskvotering varit av nöden för att överhuvudtaget få in kvinnor på olika poster, men i Finland – idag? Ska faktiskt könet vara den så att säga högsta meriten? Nej, säger jag. Men fortsättningsvis tänker man ofta så, speciellt inom lokalpolitik.

Jag önskar att vi helt enkelt konstaterar att mångfald berikar. Att perspektiv berikar. I lokalpolitiken behövs både kvinnor och män men också äldre och yngre. Här behövs personer från små samhällen och från stora. Personer som bott hela sitt liv i kommunen men också sådana som flyttat in från andra orter eller andra länder. Personer med olika utbildning – akademiker, praktiker men också studerande. Tanken med förtroendevalda är att de ska avspegla samhället, att alla ska kunna identifiera sig med någon i de kommunala organen. Men som jag ser det vinner ändå ingen på att vi med våld klämmer in någon (kvinna eller man) i olika konstellationer bara för den skull att om vi inte gör så – är kvoterna inte jämnt fördelade.

Det jag nu vill få fram är att på samma sätt som det behövs fler kvinnor i lokalpolitiken behövs det också män. Individer. I betydelsen intresserade personer. Nyfikna. Personer med olika erfarenheter och intressen som är villiga att ge av sin tid och för en längre tid engagera sig. Jag tänker att oavsett vilket kön man har så ska vi som kommuninvånare kunna lita på att våra förtroendevalda arbetar för kommunens och allas bästa. Eller så är jag bara blåögd, som vanligt. Men oavsett hur det förhåller sig med den saken, hoppas jag att många av er överväger att ställa upp i kommunalvalet 2021.

Alla behövs.

Kappvändare

Hunden och jag stampade ett upprört varv runt byn, men det räckte inte. Jag gick in på den Facebooksida där orsaken till min upprördhet fanns och skrev en kommentar, men det räckte inte. Vildsint knaprade jag chips och hällde upp ett glas rödvin – men nej, inte heller det räckte för att lugna ner mig. Så nu sitter jag än en gång här och hamrar frustrerat på tangenterna. Trots att jag snusförnuftigt brukar ge råd åt andra om att ”inte skriva när man är arg”.

Det gäller ordet kappvändare. Ett ord som under de senaste åren använts flitigt i samhällsdebatten och som tydligen inte minskar i popularitet, snarare tvärtom. Och just här och nu har jag kommit till den punkt där detta lilla ord står mig alldeles upp i halsen.

Missförstå mig rätt: det är varken sunt eller rekommendabelt att byta åsikt i tid och otid, men det som jag nu kommer att lyfta fram handlar inte om det. Utan om utmaningen i att utgöra en sketen kugge i det stora maskineri som utgör den representativa demokratin där förtroendevalda representerar och återspeglar kommuninvånarna. Vi är alltså precis lika smarta men också exakt lika dumma som de som valt oss. Som alla andra jobbar vi inom vård, utbildning, teknik eller annat. Och utöver det försöker vi sätta oss in i hur kommunen fungerar och hur vi ska få till det så att pengarna räcker till för att göra så många som möjligt nöjda. Vissa ärenden går på rutin, vissa kräver att man sätter sig in i helt nya saker. Och en del ärenden är av sådan omfattning att vi varken förr eller senare har behövt arbeta så hårt för att komma till något slag av insikt. Men vi försöker, också i samgångsfrågan Korsholm – Vasa.

Med ny kunskap och information kan då ens grundläggande övertygelse förändras och det måste den få göra. Hur skulle vårt samhälle annars se ut? Åsikten kan naturligtvis djupna men också helt ändra karaktär i ett böljande fram och tillbaka för att förhoppningsvis landa i en visshet. Men innan det slutliga avgörandet ska tas får ibland den framväxta insikten även sällskap av andras i en rådgivande folkomröstning. Och med det blir det egna tankearbetet och den eventuella våndan enbart en del av helheten.

Det är alltså inte lätt. Och om man verkligen hade en kappa kan jag garantera att dess riktning aldrig faller alla i smaken.

Som avslutande tankelek så här på fredagskvällen vill jag presentera följande dilemma: om folket har en annan åsikt än dig och du följer den – vänder du då din kappa?

Och allra allra sist: tänk mänskor.

Tänk.